Uppsalainitiativet

Frozen Planet - klimatförändringsavsnittet

2012-02-07T12:30:00.000+01:00

I sista avsnittet i BBCs serie "Frozen Planet" guidar David Attenborough oss kring klimatforskning och klimatförändring vid jordens poler. Det finns på SVTPlay fram till måndag 13/2. Sevärt!Länk: SVTPlay

Om trender för femtielfte gången

2012-02-05T16:28:00.005+01:00

Ropen om "ingen global uppvärmning de senaste 10 (eller 15) åren" klingar igen, tex i det debattinlägg i GP som vi skrev om nyligen. På något vis ska detta föreställa ett argument mot att jorden värms upp på grund av att bl a förbränning av kol och olja har lett till en ökad växthuseffekt . Men det finns många andra faktorer som påverkar klimatet än växthusgaser, särskilt om vi tittar på kort sikt. Och när det gäller klimatet så är 10 eller 15 år kort sikt. Faktum är att det har förekommit andra perioder med förment "avstannad uppvärmning", som följande figur visar. Trots att t ex hela perioden 1973-2011 kan delas in i kortare perioder med negativa trender så är den långsiktiga trenden uppåt!

Så kortare perioder med negativa trender säger egentligen ingenting.

Här är satellitmätningar från UAH (University of Alabama in Huntsville) med en långsiktig trend med startåret 1978 (0.14 grader/decennium), och kortsiktigare trender med startåren 1996, 1997, 1998 (ett starkt El Nino-år), 1999, 2000 och 2001. Samtliga slutar 2012. De kortsiktiga trenderna varierar mycket beroende på startåret. Trenden från 1998 är t ex mindre än den långsiktiga (0.05 grader/decennium), medan trenden från 1999 är något större (0.17 grader/decennium). Alla trender är dock positiva.

Här är motsvarande trender för termometermätningar från NASA GISS. Här ser vi ett liknande mönster.

Hos satellitmätningarna från RSS (Remote Sensing Systems) kan vi rent av hitta ett par negativa trender:

Samma sak hos termometermätningar i serien HADCRUT3 (från Met Office Hadley Centre och Climatic Research Unit vid East Anglia-universitetet):

Så om trenden de senaste 10 till 15 åren är uppåt, platt eller nedåt beror mycket på vilket startår och vilken temperaturserie man väljer.

Här är förresten en tidigare 16-årsperiod med negativ trend från UAH (-0.012 grader/decennium). Likt förbaskat fortsatte den globala uppvärmningen.

Så här ser atmosfärens koldioxidhalt ut under den senaste perioden (mätningar från Manua Loa-observatoriet). Den går stadigt uppåt. Om allt bara berodde på den, så skulle det bli stadigt varmare.

Så vad är det som har påverkat klimatet utöver växthusgaser den senaste perioden? En faktor är solens aktivitet, som har varierat såhär enligt PMOD:

Solaktiviteten har alltså befunnit sig i ett minimum som dessutom har varit ovanligt låg de senaste 4-5 åren, och den har precis börjat gå upp igen.

Dessutom har vi ENSO (El Nino Southern Oscillation). Vi befinner oss nu i en La Nina-period, vilket inverkar negativt på den globala temperaturen. Runt 1998 däremot hade vi en riktig super-El Nino som gjorde att den globala temperaturen tillfälligt sköt i höjden.

Bilden kommer från NASA GISS.

Hade det inte varit för ökningen av växthusgaser så borde det alltså ha blivit betydligt kallare. Och när solaktiviteten fortsätter går upp och nästa El Nino kommer så lär det snabbt bli varmare igen.

Under perioder på 10 - 15 år kan alltså cykliska faktorer som solens aktivitet och ENSO tillfälligtvis ta ut effekten av ökningen av växthusgaser, om man väljer intervall som ligger lämpligt i cyklerna. På samma sätt kan de också tillfälligtvis bygga på den effekten. UAH-trenden för 1984 till 1999 är t ex 0,25 grader/decennium, och för RSS är den 0,30 grader/decennium!

Därför ekar ropen om "ingen uppvärmning" så tomt.

Stockholmsinitiativet förvillar om klimatkänsligheten

2012-02-01T13:49:00.010+01:00

Uppdatering 2012-02-04: se nedan

r
Så är Stockholmsinitiativet igång igen, den här gången i ett debattinlägg i Göteborgsposten. Inlägget är en uppföljning av ett tidigare inlägg av Christian Azar och Henning Rodhe.

Vi har tidigare skrivit om klimatkänsligheten, som ofta anges som hur mycket jorden värms vid en fördubbling av atmosfärens koldioxidhalt. Klimatkänsligheten är dock inte begränsad till koldioxid utan gäller även för andra faktorer som t ex förändringar i solinstrålningen (man går då efter förändringen i effekt). Bilden till vänster (från vår tidigare artikel, tagen från sajten Skeptikal Science) visar fördelning och område för klimatkänsligheten baserat på olika evidens. Cirkeln anger mest troliga värdet. De tunna färgade linjerna indikerar mycket troliga värden (sannolikhet mer än 90%). De tjockare färgade linjerna indikerar troliga värden (sannolikhet mer än 66%). Streckade linjer indikerar att ingen robust övre gräns finns. IPCCs angivna troliga området (2 till 4,5°C) och mest troliga värdet (3°C) är indikerade med den vertikala grå kolumnen respektive svarta linjen.

Så här skriver Stockholmsinitiativet i GP om klimatkänsligheten. Stycket bör läsas med skeptiska ögon: Stockholmsinitiativet har en lång och föga ärorik historia av att sprida felaktigheter.

"Den grundläggande vetenskapliga frågan, Columbi ägg, är vilken känslighet klimatsystemet har vid en fördubbling av mängden CO2. Azar och Rodhe konstaterar att kunskapen eller förståelsen av detta inte förändrats de senaste trettio åren trots att enorma resurser gått till klimatrelaterad forskning, uppskattningarna ligger kvar kring intervallet 2-4,5°C. Det faktum att spannet av osäkerhet inte minskat på trettio år borde göra att en klocka ringer hos varje människa med intresse för naturvetenskap. Letar vi verkligen på rätt plats? Att flera vetenskapliga arbeten sedan 2007 visat på att klimatkänsligheten är mycket låg vid en fördubbling av halten CO2 kunde vara värt att nämnas, samtidigt som ingen studie eller mätning kunnat bekräfta eller precisera de nu trettio år gamla teorierna. Oenigheten bland forskare har ökat, inte minskat. Faktum är att jorden har inte blivit märkbart varmare under de senaste tio-femton åren."

För att undersöka Stockholmsinitiativets påstående om avsaknaden av stöd för "de trettio år gamla teorierna" gjorde jag en sökning i Google Scholar. Här är några exempel på artiklar efter 2007 som kommer fram till en klimatkänslighet som inte är "mycket låg".

Mark Pagani, Zhonghui Liu, Jonathan LaRiviere & Ana Christina Ravelo.
High Earth-system climate sensitivity determined from Pliocene carbon dioxide concentrations.
Nature Geoscience 3, 27 - 30 (2010).

Andreas Schmittner Nathan M. Urban, Jeremy D. Shakun, Natalie M. Mahowald, Peter U. Clark, Patrick J. Bartlein, Alan C. Mix, Antoni Rosell-Melé. Climate Sensitivity Estimated from Temperature Reconstructions of the Last Glacial Maximum. Science 9 December 2011:
Vol. 334 no. 6061 pp. 1385-1388.

Peter Köhler Richard Bintanja, Hubertus Fischer, Fortunat Joos, Reto Knuttie, Gerrit Lohmanna, Valérie Masson-Delmottef. What caused Earth's temperature variations during the last 800,000 years? Data-based evidence on radiative forcing and constraints on climate sensitivity.
Quaternary Science Reviews, Volume 29, Issues 1–2, January 2010, Pages 129–145.

Sajten AGW Observer listar fler artiklar, både tidigare och senare än 2007.

Tänka sig!

Vi avslutar med de här figurerna från IPCCs fjärde rapport (AR4), som visar forskningsläget om klimatkänsligheten innan 2007.

Uppdatering 2012-02-04: Azar och Rodhe svarar i GP: Riskabelt att anta en för låg klimatkänslighet. Här är ett utdrag:

Klimatkänsligheten skulle kunna vara lägre än två grader per koldioxidfördubbling. Men den skulle också kunna vara högre än 4,5 grader. Det handlar alltså om att fatta beslut under osäkerhet, där situationen kan vara både värre eller bättre än vad vi tror. Det vore väldigt riskabelt att i ett sådant läge anta att klimatkänsligheten är väldigt låg (nära en grad), när så mycket tyder på att den är betydligt högre.

Öppen tråd 7

2012-01-28T21:43:00.000+01:00

För saker som inte passar på andra trådar. (I övrigt gäller dock fortfarande vår modereringspolicy.)

2011 var det varmaste La Nina-året hittills enligt WMO

Handbok för att avslöja myter

2012-01-21T22:44:00.006+01:00

Hur avslöjar man effektivast falsk information? Det är ämnet för den utmärkta lilla skriften The Debunking Handbook av John Cook som ligger bakom sajten Skeptical Science, och kognitionsforskaren Stephan Lewandowsky. Man skulle kunna tro att det bara handlar om att ge korrekt information, men så enkelt är det tyvärr inte. Boken utgår från psykologisk forskning som visar på svårigheterna att med att få människor att ge upp felaktiga föreställningar. Den tar upp tre olika sätt som ett mytavslöjningsförsök kan slå fel, och hur man kan förebygga dessa:

För att avslöja en myt som måste man nämna myten. Men det finns en risk med detta: genom att läsaren blir bekant med myten kan han/hon efter ett tag glömma bort att det var en myt och i stället börja tro att det var sant. Om t ex (rent hypotetiskt) kvällstidningarna har löpsedlar som lyder "Kungen gick inte på strippklubb", så kommer efter en viss tid en del läsare att tro att kungen faktiskt besökt den typen av inrättning. Därför är det viktigt att lyfta fram den korrekta informationen, och att ge den falska informationen mindre utrymme. Jag försökte själv följa den regeln i mitt inlägg "S Fred Singer och den globala uppvärmningen", där jag ägnar det mesta utrymmet med att redogöra för vad olika mätserier faktiskt visar, och endast på slutet ger Singers felaktigheter utrymme. Tyvärr har jag nog inte gjort så i alla mina inlägg.

Myterna är i regel enkla, och om man ställer en enkel myt mot en lång och krånglig sanning, så vinner myten. Därför bör man hålla det enkelt. Det är bättre med tre motargument än med tolv. Använd gärna grafik för att illustrera dina poänger (Ett exempel är graferna med trendlinjer i mitt Singer-inlägg).

Om en person av t ex ideologiska skäl tror på en myt och man försöker avslöja myten, så kan resultatet bli att personen i stället stärks i sin tro på myten. När personen känner att myten är hotad så kan han/hon anstränga sig för att hitta försvar för myten och därigenom stärks han/hon i sin övertygelse. Därför är det svårt att nå fram till någon som har en mycket stark ideologisk övertygelse. Någon som t ex anser att skatter är slaveri kommer inte i första taget att acceptera fakta som kan motivera en koldioxidskatt. Satsa hellre på dem som inte har intagit så låsta positioner. Försök också hitta sätt att framställa saken på som rimmar bättre med personens världsbild.

Om man lyckas övervinna dessa svårigheter, vilket är då bästa sättet att avslöja en myt? Det räcker inte att visa att myten är fel: det gäller också att ersätta den med en alternativ förklaring. I det hypotetiska exemplet med kungen ovan, så kan det t ex handla om vad kungen gjorde i stället för att gå på strippklubb, och/eller förklara vem som ligger bakom det falska ryktet och vilka motiv denne har. Jag försöker i viss mån göra det i mitt Singer-inlägg när jag beskriver Singers bakgrund, och också när jag ger korrekta data.

En eftertanke slår mig. Framgångsrika förvillare arbetar också enligt de här principerna, men från andra hållet. De arbetar med enkla och lättbegripliga (men felaktiga) budskap som upprepas ihärdigt så att de blir bekanta, och de förstår att spela på åhörarnas ideologiska strängar.

NCSE breddar sin verksamhet

2012-01-18T02:09:00.000+01:00

NCSE (National Center for Science Education) är en amerikansk organisation som länge arbetat för bra vetenskapsundervisning i amerikanska skolor. Tidigare har fokus främst legat på att få skolor att hålla sig till vetenskaplig kunskap vad gäller livets utveckling. Här har man dokumenterat hur kreationister bytt taktik och stöpt om den gamla formen av kreationism till det som kallas "intelligent design". Genom sitt enträgna arbete har NCSE hjälpt till att vinna domstolsfall mot kristna grupper som försökt smyga in kreationism på schemat i biologiundervisningen, trots att det vetenskapliga stödet för kreationism är ungefär lika bra som det vetenskapliga stödet för astrologi.

Nu har NCSE startat ett nytt initiativ och meddelat att man breddar sitt fokus till att även inkludera klimatvetenskap. Klimatförnekare har en otäckt stor påverkan inom amerikansk politik och detta gör sig gällande även inom skolväsendet. Vill USA fortsätta att vara världens främsta vetenskapsnation går det förstås inte att ha det på det sättet i längden. Här nedanför kan ni se en informationsvideo från organisationen.

Klimatskeptikerns FAQ

2012-01-10T14:45:00.006+01:00

Det finns vissa frågor som återkommer, gång på gång, i vårt kommentatorsutrymme. Ofta är kommentatorerna anonyma, och ofta får man en känsla av att de tror sig ha satt fingret på en klimatvetenskapens svaga punkt. Att vi många gånger tidigare besvarat frågan tycks inte hjälpa, och kanske är det inte så konstigt, då vår blogg blivit ganska vildvuxen och inte alldeles lättnavigerad. Av detta skäl kanske det kan vara till någon nytta att samla några av de allra vanligaste frågorna av detta slag på ett och samma ställe, som ett slags "klimatskeptikerns FAQ", tillsammans med korta svar och länkar till några av våra tidigare inlägg som behandlar respektive fråga mer ingående. Håll till godo!

Fråga 1. Varför fortsätter ni att prata om global uppvärmning trots att den har avstannat sedan 1995/1998/2003/whatever?

Svar. 00-talet är det klart varmaste decenniet sedan mätningarna startade. Däremot finns en såpass stor vädervariation överlagrad som ett slags brus på den obevekliga trenden, att ett enskilt år nästan lika ofta är kallare än det föregående, som varmare. Om vi betraktar tillräckligt korta tidsperioder, nedåt ett decennium eller så, blir det svårt att detektera trenden. Men den finns där, om vi höjer blicken en smula. Nyligen uppmärksammade vi en lättsam illustration till fenomenet:

En man och hans hund eller trend och variation

Ännu mer slående är följande illustration:

Hur realister och "skeptiker" ser på den globala uppvärmningen

Ytterligare en rad av våra inlägg behandlar senare års temperaturutveckling, exempelvis följande:

Fråga 2. Varför vägrar ni inse att den faktor som mer än något annat styr vårt klimat är solen?

Svar. Att solen är av avgörande betydelse för vårt klimat är självklart - utan solstrålning skulle jordens yttemperatur rasa ned till inte långt över absoluta nollpunkten. Därmed är inte sagt att det är i första hand är solen som ligger bakom de förändringar i klimatet vi idag ser. Den danske forskaren Henrik Svensmark har teorier om hur variationer i solaktivitet via avskärmning av kosmisk strålning påverkar klimatet, men faktum är att dessa inte förmår förklara senare tids uppvärmning - tvärtemot den upphaussade bild som ges i delar av bloggosfären. En nyktrare syn på solens inverkan och på Svensmarks arbete ger vi i följande bloggposter:

Även om det idag är växthusgaskoncentrationerna i atmosfären som i första hand driver de pågående klimatförändringarna har variationer i infallande solstrålning genom jordens historia haft stor betydelse, bl.a. via de variationer i jordens bana kring solen som kallas Milankovichcykler, och via solens mycket långsamt (på tidsskalan hundratals miljoner år) tilltagande effektutveckling:

Fråga 3. Känner ni verkligen inte till att temperaturuppgången, historiskt sett, alltid kommit före koldioxiduppgången?

Svar. Koldioxidhalt och temperatur har följt varandra nära i de gångna årmiljonernas istidscykler, men det är alldeles riktigt att när en istid gått över i interglacial så är det temperaturhöjningen som kommit igång först, och koldioxiden lite senare. Orsakssambandet går dock åt båda håll, och när väl ökningen kommer igång förstärker koldioxidhalt och temperatur varandra i en ömsesidig spiral. Denna spiral kan startas av temperaturen (så som fallet var under istidscyklerna till följd av variationer i infallande solstrålning) eller av koldioxiden (så som fallet är i dagens klimatförändringar, i första hand till följd av vår fossilbränsleförbränning). För en närmare förklaring, se

Om istider, klimatförändringar och återkopplingar

Ytterligare fördjupning ges bl.a. här:

Fråga 4. Varför all denna oro över koldioxidhaltens ökning i atmosfären när dess växthuseffekt ändå är mättad?

Svar. Att växthuseffekten skulle vara mättad är helt enkelt inte sant. Ökad koldioxidhalt ger ökad växthuseffekt, och något tak för detta finns snart sagt inte. Vi förklarar saken här:

Satureringar, logaritmer och verkligheten

Man skulle önska att det felaktiga mättnadspåståendet mönstrades ut ur klimatdebatten, men så tycks ännu inte ha skett:

Stockholmsinitiativets sofistikerade argumentation

Fråga 5. Är det inte lite märkligt att ni håller fast vid IPCC:s mycket höga värden på koldioxidens klimatkänslighet, trots att dessa bygger på hypotetiska återkopplingseffekter och trots att ny forskning pekar på att klimatkänsligheten är lägre?

Svar. Klimatkänsligheten definieras som den temperaturökning som blir resultatet av fördubblad koldioxidhalt. På grund av klimatsystemets stora komplexitet är det exakta värdet inte känt, men IPCC anger 2 till 4,5 grader som ett trolighetsintervall. Detta baseras på det samlade vetenskapliga kunskapsläget i form av en lång rad olika forskningsstudier och metoder för skattning av klimatkänsligheten. Det finns också enskilda studier som tyder på värden över eller under IPCC:s intervall, men även dessa tar IPCC hänsyn till i sina sammanvägda bedömningar. Att (som på en del håll i bloggosfären) enbart fokusera på de studier som avviker genom att peka mot extremt låga värden, ger en skev bild av kunskapsläget och kan inte anses seriöst. Vår noggrannaste genomgång av vad som ligger till grund för klimatvetenskapens skattningar av klimatkänsligheten är en översättning från SkepticalScience:

En detaljerad genomgång av klimatkänslighet

Se även

Om istider, klimatförändringar och återkopplingar

Som framgår av den senare av dessa bloggposter spelar klimatsystemets återkopplingseffekter en nyckelroll för hur stor klimatkänsligheten blir. Men även om styrkan i återkopplingarna inte är exakt känd så är det fel att kalla dessa "hypotetiska". Mer om återkopplingar skriver vi bland annat här:

Fråga 6. Men visst är det väl mest bara skönt om klimatet blir lite varmare?

Svar. Just här i det kalla Norden kan man möjligen hävda att klimatförändringarna blir av godo, åtminstone i ett kort tidsperspektiv. Den som glömmer allt vad globala frågor och enbart intresserar sig för vad som händer här hemma kan t.ex. kika på detta:

Stockholm och klimatförändringarna

Det är emellertid troligt att den som tror att Sverige klarar sig bra i en värld av långt gången global uppvärmning bedrar sig, ty det lär bli en värld av social oro och instabilitet, och hundratals miljoner klimatflyktingar. Havsytan höjs på ett sätt som sätter hela önationer och enorma andra landområden under vatten, temperaturen i tropikerna ökar på ett sätt som gör det allt svårare att driva jordbruk eller ens bo där, regnskogar riskerar slås ut och biodiversiteten drabbas katastrofalt. Som en sammanfattning av vad som riskerar hända vid olika temperaturökningar har vi lånat National Geographics dramatisering:

National Geographic: 6 degrees

För den som önskar en stramare framställning rekommenderas t.ex. den så kallade Köpenhamnsdiagnosen, som vi sammanfattar här:

Köpenhamnsdiagnosen

Vilket enskilt problem som blir allra svårast är inte lätt att svara på, men det vi fördjupat oss mest i är havsytenivåhöjningen, exempelvis här:

Vi bör heller inte glömma bort att uppvärmningen inte är det enda problemet med en ökad atmosfärisk koldioxidhalt. Även den försurning av havet som blir följden riskerar att få katastrofala konsekvenser:

Det andra koldioxidproblemet

Fråga 7. Jamen bevisade inte Climategate-affären att klimatforskning bara är bluff och båg?

Svar. Usch, det här är nästan den tjatigaste av alla frågor. Svaret är i alla fall nej. Utredning efter utredning har visat att de stulna ebreven inte ger grund för misstanke om något som ens gränsar till vetenskaplig oredlighet. Här är vårt senaste försök till sammanställning:

Svenska Dagbladet förtalar klimatforskare - igen

Mer behöver inte sägas, men här, ändå, är ytterligare ett par påpekanden vi sett oss nödsakade att göra om saken de senaste åren:

Tilläggas kan också att den nyare händelse som från vissa håll lanserats som "Climategate 2.0" är precis lika substanslös i sina anklagelser:

Climategate - Återkomsten

* * *

För en betydligt längre och fullständigare lista över liknande invändningar mot klimatvetenskapens resultat om en pågående antropogen global uppvärmning, samt svar på dessa, se gärna SkepticalScience.

S Fred Singer och den globala uppvärmningen

2012-01-07T21:03:00.016+01:00

S Fred Singer. Bilden från en intervju hos
National Association of Scholar.

S Fred Singer, atmosfärfysiker och professor emeritus i miljövetenskap, har varit med praktiskt taget sedan klimatförvillandet började. Hans inflytande har varit stort. Han är grundare av Science & Environmental Policy Project (SEPP), och låg bakom NIPCC-rapporten (Nongovernmental International Panel on Climate Change) som publicerades av Heartland-institutet. Singer har också ifrågasatt sambandet mellan passiv rökning och cancer, och att det skulle finnas något ozonhålsproblem. Han ses av många förvillare som något av ett helgon, och de tenderar att bli mycket upprörda när man lyfter fram hans olika kopplingar och aktiviteter.

Singer skriver också regelbundet i internetmagasinet American Thinker, och hans senaste alster med rubriken Fake! Fake! Fake! Fake! handlar om den globala temperaturen.

Innan vi går in på vad Singer har att säga om ämnet, så ska vi titta på ett antal grafer (genererade med hjälp av sajten Wood For Trees; för källor se här).

Den första grafen föreställer den globala landtemperaturen uppmätt med termometrar 1975-2010 enligt BEST-projektet och 1975-2012 enligt Climatic Research Unit, UEA & Met Office Hadley Centre (CruTem3vgl). Temperaturerna ges i form av anomalier, dvs avvikelser från genomsnittstemperaturerna för en viss basperiod. Det är därför de ligger nära 0. De linjära trenderna för båda serierna för perioden 1978-2000 finns också inlagda. Det går uppåt (0,24 och 0,25 grader/decennium):

Nästa graf föreställer den globala temperaturen för land och hav uppmätt med termometrar 1975-2012 enligt NASA Goddard Institute for Space Studies (GISTEMP) och enligt Climatic Research Unit, UEA & Met Office Hadley Centre (HadCRUTvgl), med linjära trender för 1978-2000. Trenderna är uppåt (0,14 och 0,16 grader/decennium):

Här är den globala temperaturen i den lägre troposfären över både land och hav uppmätt med satelliter 1978-2012 enligt UAH National Space Science and Technology Center (UAH) och enligt Remote Sensing Systems (RSS), med linjära trender för 1978-2000. Trenderna är uppåt (0,10 och 0,15 grader/decennium):

Sedan kommer den globala temperaturen för enbart havsytan enligt Climatic Research Unit, UEA & Met Office Hadley Centre, med linjära trender för 1978-2000. Trenden är uppåt (0,13 grader/decennium):

Avslutningsvis har vi oceanernas globala värmeinnehåll (energimängd) på 0-700 m djup uppmätt med batytermografer och Argo-bojar enligt National Oceanographic Data Center (ej från Wood For Trees). Ingen trendlinje finns inlagd, men det går tydligt uppåt 1978-2000:

I sammanfattning: det blir varmare vid markytan, i den lägre troposfären, vid havsytan, och i haven.

Nu är det dags att återvända till Singers artikel. Singer hävdar:

Here I am using the word "fake" as an adjective, and not as a verb. I mean to say that the scientific conclusions derived from such temperatures are not real, but I don't imply that the values themselves have been purposefully altered or adjusted. We simply don't have any information to support such an accusation.
But I do claim that the commonly reported and accepted warming between 1978 and 2000 is based only on thermometers from land surface stations and is not supported by any other evidence that I could find. Specifically, ocean data (from 71% of the earth's surface) and global atmospheric data (as recorded by satellites and independent balloon-borne radiosondes) do not show such a warming at all. In addition, most proxy data, from non-thermometer sources such as tree rings, ocean sediments, ice cores, stalagmites, etc., show no warming during this same crucial period. (One has to be careful in this analysis since the year 1998 shows a major warming spike caused by a Super-El Niño. But by 1999 and 2000, temperatures had returned to pre-1998 values.)

Det är förstås möjligt att Singer inte kunde hitta något annat stöd för en global uppvärmning än landbaserade termometrar, men då kan han inte ha ansträngt sig särskilt mycket. Och han har inte letat på de mest självklara platserna.

En man och hans hund eller trend och variation

2012-01-06T16:22:00.000+01:00

En kort animation om trend och variation från det norska populärvetenskapsprogrammet Siffer.

Svenska Dagbladet förtalar klimatforskare - igen

2011-12-28T13:46:00.001+01:00

Svenska Dagbladet kallar sig för "Sveriges kvalitetssajt för nyheter". Hur det står till med den kvalitén kan man fråga sig när de nu återigen publicerar förtal mot klimatforskare. Förtal som inte bara är grundlöst utan framförs trots att forskarna i fråga friats i multipla utredningar. Påståendet framförs av ledarskribenten Johan Ingerö den 27/12: "Sedan kom den så kallade Climate-gate-skandalen. Delar av klimatforskningen visade sig vara felräknad och i vissa fall manipulerad".

Uppenbarligen struntar SvD fullständigt i fakta och grundläggande hederlighet när de vill. Och det är inte första gången heller.

Men jag kanske tillskriver Ingerö och SvD illvilja när det möjligen handlar om pinsam inkompetens. Här följer i så fall en sammanfattning av utredningarna och dess resultat:

February 2010, Pennsylvania State University släpper Inquiry Report: "there exists no credible evidence that Dr. Mann had or has ever engaged in, or participated in, directly or indirectly, any actions with an intent to suppress or to falsify data"
March 2010, Storbritanniens House of Commons Science and Technology Committee publicerar en rapport som finner kritiken grundlös och att CRUs "Professor Jones’s actions were in line with common practice in the climate science community".
April 2010, University of East Anglia skapar en internationell vetenskaplig granskningspanel i konsultation med Royal Society. Rapporten bedömde integriteten i arbetet på CRU och fann "no evidence of any deliberate scientific malpractice in any of the work of the Climatic Research Unit".
June 2010, Pennsylvania State University publiserar sin slutgiltliga undersökningsrapport som fann att "there is no substance to the allegation against Dr. Michael E. Mann".
July 2010, University of East Anglia publicerar Independent Climate Change Email Review report. Denna undersökte eposten och studerade om det förekom undertryckande eller manipulation av data. De fann att: "The scientists’ rigor and honesty are not in doubt". "The overall implication of the allegations was to cast doubt on the extent to which CRU’s work in this area could be trusted and should be relied upon and we find no evidence to support that implication."
July 2010, Amerikanska Environmental Protection Agency undersöker e-posten och "found this was simply a candid discussion of scientists working through issues that arise in compiling and presenting large complex data sets."
September 2010, Storbritanninens regering svarar på rapporten från House of Commons Science and Technology Committee. Angående släppandet av data till utomstående: "In the instance of the CRU, the scientists were not legally allowed to give out the data". Angående anklagelser om att försöka påverka peer-review: "The evidence that we have seen does not suggest that Professor Jones was trying to subvert the peer review process. Academics should not be criticised for making informal comments on academic papers".

Om inte Svenska Dagbladet har tänkt sälla sig till de konspirationsteoretiker som härjar på The Climate Scam så kunde man förvänta sig att de godkänner resultaten av alla dessa undersökningar och slutar framföra uppenbart falska anklagelser.

Vintertradition i en föränderlig värld

2011-12-23T11:05:00.001+01:00

Kanadensiske klimatforskaren Simon Donner reflekterar över familjens nyårstradition i en allt varmare värld.

Tribute video Stephen Schneider: Science and Distortion

2011-12-16T07:00:00.000+01:00

Video baserat på Stephen Schneiders tal om klimatvetenskap, förvillare, osäkerhet och riskbedömning.

I Skeptikerpodden om klimat och "klimatskepticism"

2011-12-14T16:23:00.000+01:00

Erik Svensson, medlem i Uppsalainitiativet och forskare i meteorologi vid Stockholms Universitet, intervjuas i senaste avsnittet av Skeptikerpodden. Han talar om vad vi vet om den globala uppvärmningen och tar upp olika "klimatskeptiska" argument. Lyssna här. (Börjar 19 minuter in i sändningen.)

AGU 2011: Havsnivåhöjning, moln och John Tyndall

2011-12-13T18:52:00.000+01:00

Presenterar några ytterligare intressanta videor från AGU 2011

We Are All Engineers Now: Delivering Useful Projections of Sea Level Rise

Tad Pfeffer beskriver forskningsläget kring jordens landisar och deras bidrag till havsnivåhöjningen. Han visar hur osäkerheten kring kommande havsnivå ökar kraftigt under handra halvan av detta århundrade. Han argumenterar för att lyfta fram projektioner fram till 2050 som har mindre oäkerheter och större relevans för ingenjörer och samhällsplanerare. Detta byte av fokus kan också bidra till att havsnivåhöjningen blir aktuell för policybeslut. (Föredraget börjar 6 min in i videon.)

C24A : Nye Lecture from American Geophysical Union on Vimeo.

Climate Change: A Very Cloudy Picture

Graeme Stephens föreläser om moln och klimatpåverkan. Hur moln fungerar. Vad som hänt i förståelsen och modelering av moln - en hel del visar det sig. Men också varför han inte tror att osäkerheten i klimatkänsligheten på grund av molnen kommer att kunna minskas inom överskådlig tid.

A21G : Charney Lecture from American Geophysical Union on Vimeo.

John Tyndall: His Pioneering Contributions to Climate Science and Scientific Outreach

Richard Somerville berättar om John Tyndalls liv och verk. Det är i år 150 år sedan Tyndall publicerade On the Absorption and Radiation of Heat by Gases and Vapours, and on the Physical Connexion of Radiation, Absorption, and Conduction där han experimentellt visade olika gasers värmeabsorberande egenskaper och kopplade de till atmosfärens växthuseffekt. Även Svante Arrhenius får vara med på ett hörn.

CG43H : AGU Fall Meeting 2011 from American Geophysical Union on Vimeo.

AGU 2011: Santer debunkar ännu en "klimatskeptisk" mem

2011-12-12T07:00:00.000+01:00

Ben Santer höll "Stephen Schneider Global Environmental Change"-föreläsningen under det stora höstmötet för American Geophysical Union som avslutades i fredags. Föreläsningen inleds med ett personligt porträtt av Schnieder. Därefter, ca 16 min in i föreläsningen, följer det vetenskapliga bemötandet av påståendet att klimatmodeller inte kan simulera den lilla uppvärmning som varit senaste 10 åren. Santer med kollegor inte bara visar att det är ett felaktigt påstående, de visar också betydelsen av att ha tillräckligt långa trendintervall för att skilja ut klimatsignal ur väderbrus.

CG43G : AGU Fall Meeting 2011 from American Geophysical Union on Vimeo.

Färdplan för minskade utsläpp av växthusgaser klar

2011-12-11T09:55:00.003+01:00

Från TT (via t.ex. Dagens Nyheter, SvD, Expressen och Aftonbladet):

Efter nära två dygns övertid var kompromissen klar: FN:s klimatmöte i Sydafrika enades om en färdplan för minskade utsläpp av växthusgaser. ”Helt underbart, detta vågade jag aldrig hoppas på”, jublar miljöminister Lena Ek.

– Det var komplicerat att få med alla världens 194 stater på planen, förklarar hon.
Färdplanen innebär att de stora utsläppsländerna av koldioxid, varav Indien och Kina tillsammans med USA är de största, har anslutit sig och inga undantag görs.

Halleluja?

– Visst finns det plus och minus i resultatet. Men efter många omskrivningar och förbättringar av planen tycker jag resultatet blev bra, säger Lena Ek.

– Nu ska en kommitté ta vid våren 2012 och arbeta fram ett förslag till nytt klimatavtal 2015. Det ska ha fått full effekt 2020 i de stater som då gått med.

Ek påminner om att Kyotoprotokollet föregicks av ett beslut i Berlin som liknar färdplanen från Durban.

Inte heller Maite Nkoana-Mashabane var helt nöjd med slutresultatet:

– Jag tror att vi alla inser att de inte är perfekta. Men vi ska inte låta vår önskan att nå det perfekta stå i vägen för det som är bra och det som är möjligt, säger hon enligt Reuters.

Vådan med polynomanpassningar

2011-12-10T13:05:00.000+01:00

Ovanstående diagram finns på sidan climate4you. Vi ser en tafflig linjär anpassning som inte fångar upp variationerna och en förträfflig anpassning med ett femtegradspolynom. Vi ser också tydligt hur temperaturtrenden vänder mellan 2000-2010 och visar en avkylning. Eller?

Att göra polynomanpassning på ett vettigt sätt är svårare än vad den oerfarna ofta kan tro, speciellt om du använder polynom av högre ordning. Det finns många gropar att falla i. För att illustrera detta kan vi skapa en artificell dataserie utan systematisk förändring, men med rött brus. Hos rött brus är varje datapunkt ett slumptal plus den föregående punkten multiplicerad med en konstant (x_n=ax_n-1+rand). Rött brus är en bra beskrivning på många processer i naturen där resultatet beror på dels föregående värde, dels en slumpmässig faktor. En varm dag följs oftare av en varm dag än vad en kall dag gör, men det går inte att uttala sig säkert.

Vilken av anpassningarna gör bästa jobbet här? Vi har ju bestämt att vi inte ska ha något annat än rött brus. Det finns ingen långsiktig utveckling, eller signal, helt enkelt för att data är konstruerade så. I det här fallet är det uppenbart att det är den linjära anpassningen som faktiskt ger den bästa beskrivningen av data. Femtegradsanpassningen hittar signal som inte finns där. Som princip bör du använda linjära anpassningar om data inte uppenbart avviker från dem, vilket inte händer i dessa exempel.

Det är också lockande att tolka in en förutsägelse i femtegradsanpassningen från climate4you. Visst ser vi hur kurvan vänder? Vi kanske kan använda polynomet för att ge oss en bild av vad som kommer hända i framtiden? Vi kan ju kolla både vad den aktuella anpassningen visar och vad en anpassning utförd för femton år sedan skulle ha visat. Om vi hade kollat på femtegradsanpassningar år 1996, hur hade "förutsägelserna" sett ut då?

Femtegradspolynomet "förutsäger" alltså en accelerande avkylning som komme ge två graders avkylning under de närmsta tjugo åren. Går vi ännu längre fram i tiden blir det allt mer dramatiskt. Anpassningen som har 1996 som slutår visar ungefär samma beteende med en accelererande avkylning. Nu har vi ju facit hur det gick och det stämmer som ni vet inte. Även denna övning visar att femtegradspolynom är dåliga på att visa verkliga tendenser hos dataserier.

Men varför använder då climate4you femtegradspolynom? Det kan vi inte veta säkert, men om vi kollar olika polynomgrader får vi en ledtråd.

Den linjära anpassningen är, tja, rätlinjig. Andra-, tredje- och fjärdegradsanpassningarna visar på en accelererad uppvärmning, men femtegradsanpassningen visar en avstanning i slutet. BINGO!

TEDxPSU - Michael Mann - A Look Into Our Climate: Past To Present To Future

2011-12-09T15:00:00.000+01:00

Ny klimatvetenskap

2011-12-08T22:59:00.001+01:00

Den senaste tiden har flera intressanta klimatvetenskapliga artiklar publicerats.

Uppskattningar av klimatkänsligheten med hjälp av istider

Klimatkänsligheten, det vill säga hur känsligt jordens klimatsystem är för förändringar i strålningsbalansen, är en fråga som ofta berörs i klimatdebatten. Klimatförvillare vill gärna framställa en bild av att IPCC:s intervall på 2-4.5 grader för fördubblad koldioxidkoncentration enbart är resultat av beräkningar i datormodeller, vilket är fel. I senaste IPCC-rapporten sammanställs uppskattningar som gjort med hjälp av temperaturdata, både från den pågående uppvärmingen och från paleodata.

Nu har två nya uppskattningar kommit. Schmitter med flera använder senaste istidsmaximat och finner en något lägre klimatkänslighet (1.7-2.6 grader med 66 % sannolikhet) än många andra studier. Real Climate är kritiska, och som vanligt bör den intresserade lekmannen avakta och se hur resultaten tas emot i forskarsamhället. Det positiva med studien är extrema scenarier med klimatkänsligheter på uppemot 10 grader tycks vara väldigt osannolika. Det negativa, vilket inte har med studien i sig att göra, är att resultaten uttnyttjats i klimatförvirrarpropaganda. Bloggen World Climate Report tog sig friheten att sudda ut valda delar i ett diagram. Mer om detta (och studien och hur den ska tolkas) kan ni läsa i en intervju med Nathan Urban, en av artikelns författare.

Rohling med flera använder data från flera istidscykler för sin uppskattning och får en klimatkänslighet nära 3 grader och breda felmarginaler, precis i linje med IPCC:s sammanställning.

Analys av temperaturdata 1979-2010

Forster och Rahmstorf subtraherar inverkan från solinstrålning, vulkaner och El Niño/La Niña från globala temperaturdata från land- och satellitmätningar. Resultatet är att uppvärmingen efter millenieskiftet fortsatt på samma sätt som innan, vilket inte borde vara någon överraskning för Uppsalainitiativets läsare.

Hos tamino kan ni läsa om metoderna och vad som menas med att justera data.

Mark Lynas om Nils-Axel Mörner

2011-12-04T20:52:00.003+01:00

Mark Lynas och George Monbiot skriver om den internationellt sett förmodligen största svenska klimatförvillarcelibriteten, nämligen Nils-Axel Mörner. Mörner (i tecknad form) poserar på framsidan på magasinet The Spectator, där han har fått framföra sina idéer om att det är en bluff att havsnivån stiger. Personer som är känsliga för giftiga formuleringar varnas dock för Lynas och Monbiots pennor.

Mörner är bl a berömd för följande "avkorrigerade" graf över havsnivåns förändring:

Ännu en hockeyklubba: Arktis is under 1450 år

2011-12-04T15:06:00.001+01:00

Nyligen publicerades en sammanställning från 69 proxies över Arktis havsis senaste 1 450 åren av Kinnard et al. Studien utvidgar gruppens tidigare analys längre bak i tiden och visar hur senaste decenniernas minskning av havsisen är unik även i detta längre perspektiv.

Is utbredning under sena sommaren (augusti). 40-års medlevärde.

Intressant är också att notera hur tidigare perioder med mindre is 1600-1800 och 600-800 sammanfaller med kalla perioder i Europa medan den varma medeltiden är en period med större isutbredning. Kinnard et al tolkar detta som att det tyder på en omfördelning av värme till Arktis från Europa under "lilla istiden" och slutet av järnåldern. Denna tolkning är i överensstämmelse med bland annat de resultat av Svante Björck som vi presenterade tidigare här på Uppsalainitiativet. Dagens uppvärmning är inte bara unik i storlek under senaste årtusendena den är också unik då den är global.

Fokus: "Så klimatbromsar svenska direktörer"

2011-12-03T10:45:00.001+01:00

Nyhetsmagasinet Fokus senaste nummer (2-8 december) har en artikel om klimatskeptisism bland svenska direktörer. Artikeln finns tyvärr inte online utan bara i pappersupplagan.

Fokus kontaktade ett antal näringslivsmakthavare, men det var av dessa var det bara Andreas Regnell från Vattenfall som ville uttala sig. Så vad tycker svenska direktörer egentligen? Från artikeln:

-Det finns de som sticker ut och är högljudda i debatten, men de är inte representativa för näringslivet i stort, säger Robert Lundberg, professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet.

Bland de mest framstående klimatskeptikerna hittar vi Per-Olof Eriksson, Lars Bern och Carl-Henric Svanberg (Bern är så extrem att han har hävdat att miljöpartiets klimat- och jordbrukspolitik leder till en blodig fascism som utrotar 90% av mänskligheten). Dessa personer har också förhindrat att Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin (där de är medlemmar) formulerar en tydlig ståndpunkt i klimatfrågan.

Den som vill veta mer får läsa i magasinet!

WMO: 2011 varmaste La Nina-året som uppmätts

2011-12-01T18:32:00.001+01:00

Nyligen kom Världsmeteorologiorganisationen (WMO) med en preliminär sammanställning över 2011 utgående från årets tio första månader. De konstaterar att 2011 följer mönstret där år med La Ninor är 0,1 till 0,15 grader kallare än föregående år. Det innevarande året ser ut att placera sig på tiondeplats i värmeligan. En liga där 13 av de 15 varmaste åren inträffat 1997 eller senare.

Trots en av de starkaste La Ninorna under de senaste 60 åren är 2011 det varmaste La Ninaåret som uppmätts.

Läs hela den preliminära sammanställningen här.

Vetandets värld: Klimatforskarna blir allt säkrare på sin sak

2011-11-28T17:46:00.001+01:00

I dagens Vetandets värld (SR P1) ledde Klotets Johan Bergendorff ett samtal kring rådande vetenskapsläge där Michael Tjernström medverkar tillsammans med geografiprofessor Gunhild Rosqvist och Kevin Noone.
Lyssna: Vetandets värld

Utsläppsscenarier - framtida utsläpp

2011-11-25T17:06:00.001+01:00

Det är lätt att glömma bort att den infrastruktur vi bygger idag kommer att stå över lång tid och därmed ge konsekvenser över lång tid. När man pratar framtida avveckling av fossila bränslen bör man ha detta i bakhuvudet. Vi har redan mer eller mindre bundit oss vid framtida utsläpp genom den infrastruktur vi bygger idag och eftersom den är betalad och klar kommer den vara mycket svår att snabbt "byta". Vad detta får för konsekvenser har Kevin Anderson tittat på och bland annat kommit fram till att vi kommer få kämpa hårt för att klara tvågradersmålet.

Filmen är lång men det är inte bara en presentation, det hela avslutas med en frågestund.

Kanske funkar bra mellan idolerna ikväll.

Climategate - Återkomsten

2011-11-23T17:12:00.003+01:00

Även dåliga filmer får ibland uppföljare. De brukar innehålla element som inte var "bra" nog för att passa i första filmen.

Tydligen kan fabricerade skandaler gå samma öde till mötes. Minns ni "Climategate", där ett stort antal e-mail stals från en server vid East Angliauniversitetet i England? En del av dessa lades ut på internet för allmän beskådan och till klimatförvirrarnas förtjusning fanns en del formuleringar som visade att klimatforskare ibland kunde uttrycka sig burdust. Några citat kunde med en rejäl dos illvilja tolkas som att kända klimatforskare manipulerat data.

Det vidtogs därför minst sex oberoende undersökningar, vilka samstämmigt friat de inblandade forskarna från misstankar om vetenskaplig oredlighet. Men precis som i en skräckfilm där mördaren alltid måste dyka upp en gång till när alla andra rollfigurer tror att han är död ploppar det plötsligt upp 5000 klimatforskarmail till, med väl utvalda citat. Det förefaller vara andrasorteringen bland de knappt 230 000 mail som stulits.

Andra röster:
Real Climate (en del av citaten förklaras i kommentarerna)
Stephan Lewandowsky
Phil Plait
Climate Denial Crock of the Week
New York Tim es
Scott Brophy
Svenska Dagbladet

Uppdatering:
Phil Jones sätter citaten i sitt sammangang
Guardian går igenom citaten
Exempel på hur citaten som sprids i förnekosfären körsbärsplockats:

"We don't really want the bullshit and optimistic stuff that Michael has written ..."

• Phil Jones, UAE, to Jonathan Overpeck, Arizona University, 8 February 2008 (email 3062)

Jones is referring to new research by Michael Schultz of the University of Bremen – not, as many at first assumed, Michael Mann. Jones said on Wednesday he was not confident enough in Schultz's early work on a new way of reconstructing ancient climate through the oceans. Interestingly, Jones's email then asks Overpeck to write something and adds: "What we want is good honest stuff, warts and all, dubious dating, interpretation marginally better etc."

Deep Climate: McKitrick hides the context

Klimatförvillare skriver insändare

2011-11-19T11:19:00.006+01:00

Det har varit en del insändare från klimatförvillare i lokalpressen på sistone, och nivån på inläggen är överlag låg.

I Gotlands Tidningar försöker Inge Bolin ge en översikt av klimatforskningsläget, men det blir handlar mest om de senaste par åren (t ex två års sjunkande havsnivåer), eller om att uppvärmningen är en återhämtning sedan Lilla Istiden, och att klimatkänsligheten skulle vara 0,6 grader vid fördubbling av koldioxidhalten.
I Trelleborgs Allehanda hittar vi Per Ingvar Jönsson, doktor i ekonomisk historia, vars centrala argument verkar vara att "Temperaturen har under en halv miljon år stigit innan koldioxidhalten ökat, vilket vänder upp och ner på orsak och verkan". Sanningen är att orsak och verkan går åt båda hållen: högre temperatur ger mer koldioxid i atmosfären (bl a utgasning från haven) och mer koldioxid i atmosfären ger högre temperatur. Jönsson kör också det gamla mättnads-argumentet.
Jönsson återkommer i Trelleborgs Allehanda med bl a det här märkliga resonemanget som avslöjar en fundamental kunskapsbrist:

"Det är en ren spekulation att koldioxiden skulle förstärka uppvärmningstrenden. Det är en hypotes, som inte bevisats. Vore koldioxiden en betydande drivfaktor skulle temperarturen öka i all oändlighet. Detta har inte hänt under miljoner år. Koldioxiden har en marginell betydelse. Dagens klimatmodeller har missat faktorer som är viktigare än koldioxid."

I Ystads Allehanda så skriver två kommunalpolitiker från SD, Jan-Olof Kjellgren och Christer Andersson, det här:

"Vi har fått lära oss från myndigheter och FN:s klimatpanel, IPCC:s, rapporter att en ökad halt av koldioxid resulterar i en högre temperatur och en ökad havsnivå. Men under de senaste tio åren har temperaturen minskat och havsnivån minskat fastän att koldioxidkoncentration har ökat. "

Att skriva att temperaturen har minskat de senaste 10 åren är illa nog, men havsnivån? Fullständigt uppåt väggarna.

I Ystads Allehanda breder också Per-Olof Persson ut sig. Vi har redan skrivit om hans påståenden om att data från IBUKI-satelliten skulle visa att det är u-länderna som ligger bakom koldioxidökningen i atmosfären. Han påstår även att mer koldioxid inte kan leda till surare hav (det föll visst aldrig Persson in att man kan mäta pH-värdet):

"Men tar vi fram en gammal lärobok i kemi på grundskolenivå förklaras varför vattnet inte blir surare (avsnittet är censurerat i modernare läroböcker). Bilder på ett experiment visar att vatten hälls ned i ett glaskärl och man låter ett ljus flyta på vattnet.

Ljuset tänds och glaskärlet förseglas. Det som händer är att allt syre förbrukas och omvandlas till koldioxid. Vattenytan stiger omedelbart eftersom koldioxiden löser sig i vattnet. Därefter ser vi att vattnet vitnar. Förklaringen till detta är att vatten innehåller kalciumjoner som bildar en kemisk förening med koldioxiden till kalciumkarbonat (kalk). Vattnet blir således inte surare."

IBUKI-satelliten om våra CO2-utsläpp

2011-11-14T21:02:00.005+01:00

En historia verkar ha börjat cirkulera inom förvillosfären om att data från en japanska satellit, IBUKI, som mäter koldioxidflöden över jorden, visar att industrialiserade nationer tar upp mer koldioxid än de släpper ut medan fattiga länder runt ekvatorn släpper ut mer än de tar upp. Detta tolkas som att det är de fattiga länderna som är skyldiga till koldioxidökningen, och inte de rika. Jag stötte först på historien i en insändare i Ystads Allehanda av Per-Olof Persson.

Historien verkar ha sitt upphov hos den brittiske klimatförvillaren John O'Sullivan som på sin blogg visar följande bild (från ett japanskt TV-inslag).

Rött betyder nettoutsläpp, och grönt betyder nettoupptag. Madagaskar verkar vara en riktig koldioxid-bov!

En verkligt skeptisk person skulle naturligtvis ha tagit reda på vad IBUKIs data verkligen visar, t ex genom att läsa den sammanfattning av resultaten (PDF) som släpptes för ett par dagar sedan.

Där hittar vi bl a den här figuren, som visar att Europa och Nordamerika är nettoupptagare under sommaren (och Europa även under våren) men nettoutsläppare under hösten och vintern. Det rör sig om naturliga växlingar under året.

Det viktigaste resultatet är att IBUKI ger oss betydligt mer tillförlitliga data för vissa delar av världen som har dålig täckning av markmätstationer. Förbättringarna framgår av den här figuren.

Barry Bickmore: How to Avoid the Truth on Climate Change

2011-11-11T18:15:00.001+01:00

Barry Bickmore, professor i geokemi och aktiv på bloggen Anti-Climate Change Extremism in Utah, berättar om hur han länge inte övertygades om klimatförändring och varför vi är så svåra att övertygas om obekväma fakta. Koncensus versus Galileo och mycket mer.

Men With Day Jobs - Denial Tango

2011-11-11T07:30:00.000+01:00

Svante Björck: Dagens uppvärmning är en anomali

2011-11-09T17:00:00.001+01:00

Idag har vi nöjet att presentera ett gästinlägg av Svante Björck, som är professor i kvartärgeologi vid Lunds Universitet. Nyligen gav han, med den uppmärksammade artikeln Current global warming appears anomalous in relation to the climate of the last 20000 years i tidskriften Climate Research, ännu ett bidrag till det omfattande berg av evidens som föreligger för att den nu pågående globala uppvärmningen är antropogen. Här kommenterar han sin studie.

* * *

Som geolog känns det naturligt att ställa frågan: Om dagens globala uppvärmning hade inträffat för - låt oss säga - 5000 år sedan, hade vi som geologer upptäckt den och kunnat påvisa att den var global? Vi kan också ställa oss frågan: kommer framtidens geologer kunna upptäcka dagens uppvärmning om t ex 10000 år, om det nu finns några geologer då? I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att geologer med ”globalt” menar något som påträffas på alla kontinenter och i alla stora hav, men alltså inte vid alla dagens väderstationer! Jag tror att svaret på dessa frågor är ett obetingat JA. Geologer ”lider” nämligen av drivkraften att korrelera sina data: finner man något intressant försöker man finna bevis för att något har inträffat samtidigt någon annanstans på jordklotet. Detta gör man oftast genom att gå ut och söka i litteraturen eller genom egna undersökningar på andra platser. Med dagens alltmer avancerade dateringsmetoder kan vi också komma ner till en precision på ca hundra år om undersökningarna gjorts med hög precision.

Själv har jag jobbat mycket med de senaste 20000 årens klimathistoria och är därför ganska insatt i ämnet. I samband med alla diskussioner om den globala uppvärmningen och orsakerna bakom den fann jag att det geologiska perspektivet ofta hade kommit bort i debatten. Jag ”rannsakade” därför mina kunskaper och läste in mig än mer på frågan om vi geologer i våra många olika arkiv har sett en samtidigt global klimathändelse (”event”) i form av en uppvärmning (eller avkylning) sedan senaste istidsmaximum (LGM) för 20000 år sedan. Med ”event” menar jag här något som pågått i minst 100-200 år, dvs jämförbart med den pågående uppvärmningen, men inte i tusentals år. Medan det senare kan betecknas som trender, som när vi gick från istid till värmetid, är ”events” något som tillfälligt bryter trender.

Kurvorna här ovan är från en sammanställning av Mayewski et al. (2004) och visar olika typer av klimatdata från olika områden under de senaste 12000 åren.

Jag har inte funnit något belägg för en samtidigt global uppvärmning eller avkylning sedan LGM. Klimatsignalerna är oftast lokala eller regionala och ibland t o m ”hemisfäriska”, men aldrig globala. Det innebär t ex att det kan bli varmt på en kontinent, börja regna mer på en annan och bli kallare på en tredje, dvs ett mycket komplext ”klimatmaskineri”. För att klimatsignalen för en klimat-event skall bli densamma i stort sett överallt, som idag, menar jag att det behövs en plötslig extern ”trigger” som ett vulkanutbrott eller en meteorit eller plötsligt stora mängder växthusgaser som påverkar temperaturen globalt. Då får vi en klimatanomali. Ändå kommer inte ALLA punkter på jorden påverkas på samma sätt, men dock den helt dominerande delen av dem. Vilket är det vi ser idag! Därför menar jag att så länge ingen kan visa att något liknande inträffat tidigare så måste vi betrakta det vi ser idag som en antropogent skapad klimathändelse. För mer läsning, se min gratis nedladdningsbara artikel Current global warming appears anomalous in relation to the climate of the last 20000 years.

Svante Björck

Brian McFadden: "Happy Climate Change Denial Season"

2011-11-06T17:54:00.001+01:00

Från New York Times

Trendigt värre

2011-11-06T13:12:00.001+01:00

Senaste tiden har återigen frågan om temperaturtrender kommit upp i klimatdebatten. Detta då "klimatskeptiker" försöker hitta ett kryphål ur slutsatserna från deras tidigare hjälte Muller angående globala uppvärmningen.

Så låt oss med hjälp av lite matematiska verktyg (Octave) och GISS temperaturdata se själva vad som är rimligt att säga om temperaturtrender.

Ovanstående graf visar temperaturutvecklingen 1880-2010.¹ Trenden är ett mått på hur snabbt temperaturen ändras, alltså förändringshastigheten. Ju brantare temperaturkurva desto högre trend. Vidare betyder en ökande trend att temperaturkurvan blir brantare (eller lutar mindre neråt). En minskande trend att temperaturkurvan blir flackare (eller lutar mer neråt).

Temperaturtrender kan beräknas utifrån olika tidsintervall. Nedanstående graf visar temperaturtrenderna beräknade för perioden 1880-2010 med intervallen 11, 21 och 31 år. Trenden är markerad vid periodens mitt, alltså tex. sista punkten på röda kurvan är 2005 - mittenåret för intervallet 2000- 2010. Skalan på vertikala axeln är i grader Celsius per decennium

Notera hur det korta intervallet 11 år ger trender som svänger upp till +- 0,2 grader per decennium om man flyttar intervallet några få år. Anledningen är att denna korta trend starkt påverkas av sådant som ENSO (La Nina/El Nino) och effekten av vulkanutbrott. Så korta intervall kan körsbärsplockas för att få nästan vilket budskap man vill.

Trenderna baserade på 21 och 31 års intervaller visar betydligt mindre variationer. Ur dessa kan vi utläsa en snabb ökning av temperaturtrenden under 70-talet när den globala uppvärmningen tar fart. Dagens trend är knappt 0,2 grader per decennium.

Nedanstående diagram visar mer i detalj senaste 40-årens trendutveckling. Vi kan notera att trots de stora variationerna för 11-årstrenden uppvisar den en ökning under perioden. En ökning som återspeglas i den längre 21-årstrenden. Utifrån senaste tidens trendutveckling kan vi knappast finna skäl att förvänta oss en dämpad uppvärmning (snarare tvärt om).

Men temperaturstatistik är naturligtvis "bara" statistik. För att säga något om framtida utveckling måste vi se på orsakssambanden. Vi får helt enkelt modellera det vi vet om klimatsystemet och dess processer samt göra rimliga antaganden om dagens och framtida påverkan. Och vi vet ju vad det ger för resultat.

Se även:
Hur realister och "skeptiker" ser på den globala uppvärmningen
Open Mind: The real problem with the climate debate
BBC Richard Black: 'Hide the decline' revisited
Skeptical Science: Eschenbach and McIntyre - Seeing the BEST part of the Satellite Temperature Record?

1) Se mer om temperaturserier och anomalier här

Hur realister och "skeptiker" ser på den globala uppvärmningen

2011-11-05T15:22:00.025+01:00

Klicka för att se hela bilden. Från SkepticalScience, med anledning av BEST-projektet och diskussionen om huruvida vi nu har en paus i den globala uppvärmningen. Se t ex Judith Curry på hennes blogg Climate Etc, som är vida populär bland klimatförvillare. Curry ger här prov på en del mycket märkliga resonemang. Hon definierar en paus som en temperaturökning som är lägre än 0,17 – 0,2 C/decennium. Hon tycker även att det extrema El Nino-året 1998 är ett bra startår för att undersöka om det finns en paus eftersom (1) man bör välja start- och slutår som är neutrala med avseende på El Nino/La Nina och (2) man behöver minst 17 års data för att detektera en mänsklig påverkan på klimatet. Kan någon förklara hur det går ihop?
Uppdatering 6/11: en möjlig tolkning av Currys resonemang är att om man vill hitta en "paus" (dvs en period med en något långsammare temperaturökning än den långsiktiga) så bör man titta på så korta perioder att de naturliga variationerna dränker den mänskliga påverkan. Vilket är ganska självklart men poänglöst.

Full fart framåt

2011-11-04T09:00:00.003+01:00

Jag har tittat till skutan. Det ser inte bra ut. Det ligger ett isberg precis vid horisontranden, och om man tittar riktigt noga på rätt punkt kan man ana det med blotta ögat.

Vid relingen står en samling personer i vita rockar och diskuterar hur lång tid det kommer att ta innan skutan och isberget träffas. De tittar i kikare, mäter avstånd och hastighet hos skepp och isberg, räknar på strömmar, vindriktning och avdrift. Några försöker lista ut hur stort isberget egentligen är, hur mycket finns på baksidan, sticker det ut delar under ytan? Bakom vitrockarna står några andra och ställer frågor, om allt från kulspetspennans mekanism till avancerade resonemang om havsströmmarnas riktning och historiska paralleller.

-Har ni tänkt på kompassens missvisning? Vi kanske inte krockar med isberget trots allt, vi kanske passerar med en centimeters marginal? Detta kanske är världens första isberg som flyter helt ovanpå vattnet, och inte sticker ner under ytan alls? Is har faktiskt lägre densitet än vatten!

Några av vitrockarna försöker svara på frågorna, några undersöker om det går att avsätta anslag till staket eller åtminstone kommunikatörer som diskuterar, men det stora flertalet är fullständigt absorberade av isberget och varken hör eller ser.

Allra längst fram i fören står några tappra individer utrustade med fendrar, hårtorkar, spadar, blåslampor, madrasser och båtsakar. Det är teknikoptimisterna och de är beredda att bära av. Om nödvändigt smälta isberget när vi närmar oss.

Vid ett runt bord på fördäck sitter en brokig samling och filosoferar. De ler överseende åt forskarna vid relingen och förklarar att till isberget, dit når vi aldrig. Och om vi ändå kommer fram så gör vi det på de sista ångorna. Skeppet bunkrade nämligen olja och förnödenheter i Southampton före avgång, och sen dess har förråden inte fyllts på. Och nu är det snart slut, på både det ena och det andra.

-Men... men... vi är ju bara drygt halvvägs till New York?

-Jo. Det har vi sagt hela tiden, men är det någon som lyssnar? Titta efter själv om du inte tror oss.

Sagt och gjort, vi ger oss av ner mot maskinrummet. Där nere är mörkt, smutsigt, bullrigt och rent ut sagt gräsligt. Oljetankarna är avspärrade, dit får bara teknisk personal gå. På väggen vid avspärrningarna hänger tabeller och diagram över förbrukning och lager. De är fulla av ändringar i efterhand, överstrykningar, omräkningar, kostnadskalkyler och här och var hänvisningar till alternativa energikällor. Kan man bränna frityroljan från köket? Kan vi bränna inredningsdetaljer för att ta oss sista biten till New York, det finns ju en hel del bord i matsalen? Hur mycket energi ger förbränning av en mås?

Vi lämnar maskinrummet inte mycket klokare än vi kom. Kanske har de rätt där ute vid det runda bordet trots allt? Varför pratar ingen om saken i så fall? På vägen ut ser vi att bränsleslangarna och avgassystemen verkar vara felkopplade. Avgaser läcker ut i ventilationssystemet och sprids till skeppets alla hytter och utrymmen. I ett hörn kämpar några arbetare i BP-hjälmar med att koppla om ett oljerör som blivit hopkopplat med avloppsystemet av misstag. När vi frågar hur det går svarar de att olja tyvärr kommit upp ur golvbrunnen i några av hytterna och dessa är nu helt förstörda. Man har dock stängt dörren dit in och räknar med att saken kommer att vara glömd inom kort. En städpatrull utrustad med hink, mopp och målarfärg är utsänd för att snygga till lite i korridoren utanför.

På väg tillbaka upp mot däck passerar vi restaurangerna, klubbarna och spelautomaterna. Där är festen i full gång, men när vi nämner isberget stannar de flesta upp och ser bekymrade ut. Men det är folk på däck väl? Jag såg någon gå förbi med en hårtork alldeles nyss, det måste väl innebära att läget är under kontroll? Dessutom är det väl någon annan som kör?

Just det ja, vem är det som kör egentligen?

Vi tar sikte mot kommandobryggan. Längs vägen passerar vi soldäck med de berömda däcksstolarna. Där råder en hel del aktivitet, och diskussionerna om stolarnas placering går höga. Det finns en viss konsensus om att stolarna bör flyttas så långt bort från isbergssidan som möjligt, men flyttandet går trögt. Några har nämligen upptäckt att det är skugga på den sidan. Dessutom sitter det folk i stolarna och de vill inte flytta sig. De har, med viss rätta, insett att det inte alls är säkert att de får tillbaka sin stol om de reser sig nu, och i vilket fall så är placeringen i skuggan mindre attraktiv än placeringen i solen där de befinner sig nu. Kanske någon annan kan flytta först? Alla de utan stol, kan inte de gå in i skuggan?

Vi slänger en blick över kanten av soldäck ner mot akterdäck och livbåtarna. Längst bort i hörnet står en liten, liten grupp människor samlade runt en livbåt. Runt omkring ligger en mager samling tillhörigheter: en kompass, en sextant, en släplogg, en liten avsaltningsanläggning för att göra dricksvatten av havsvatten, en bur med några kaniner, en påse med frön, en liten flotte att ta på släp efter livbåten där ett sinnrikt system gör det möjligt att odla lite grönsaker, och sist men inte minst en stor säck med skeppsskorpor och en flaska maltwhiskey. Några arbetar med att sätta en mast på livbåten, och två syr ett segel av lakan från hytten. Vi stirrar fascinerat.

-Vad gör ni?

-Äh, vi har kollat läget, det här går aldrig. Vi tänkte kliva av skutan här och sätta segel mot Southampton. Eller åtminstone mot Irland. Ska ni med? Det finns plats.

-Frestande, men nja, vi hänger nog kvar här ett tag till.

-Visst, lycka till. Vi har fått nog.

Vi dröjer ett ögonblick och tittar på medan de avslutar arbetet med masten, döper livbåten till S/S Survivalist och därefter samlas runt däverten för att ta rätt på hur man rent praktiskt bär sig åt för att sänka ner jollen i vattnet.

Äntligen framme vid kommandobryggan. Dörren är låst. Kapten och styrman har kopplat på autopiloten, satt reglagen på ”Full fart framåt” och gått därifrån. När vi tittar in genom fönstret ser vi att isberget lyser som en stor grön blip på radarskärmen, kursen är utlagd och leder rakt mot isbergets centrum, röda lampor blinkar ilsket längs hela instrumentpanelen och en varningssignal surrar ur en högtalare. Vid kaptenens plats ligger högar av lästa och olästa meddelanden, om felkopplingen av avgassystemet, bränsleåtgång, vinster och förluster från spelhallar och restauranger, beräknad ankomst till isberget, och en tjock lunta med klagomål från soldäck: Det fattas parasoller, hur ska vi kunna njuta av kryssningen utan parasoll? Vi har faktiskt betalat. På väggen hänger en löpsedel: ”Hångelfiaskot i Bonde söker fru”. De äldsta meddelandena är från strax efter avgången från Southampton.

Utanför dörren trängs miljörörelsen, arbetarrörelsen, diverse andra osorterade rörelser och marknadsliberalerna. Några nytillkomna dricker värdigt te ur porslinskoppar med guldkant. Övriga bankar på den låsta dörren som är prydd med en handskriven post it-lapp med det uppmuntrande meddelandet ”Kommer strax”. Man diskuterar sins emellan och mellan grupperna om lämpligaste sättet att forcera dörren, vem som ska sitta i kaptensstolen när man väl kommer in, och naturligtvis, vad ska vi göra när dörren öppnas? Hur stänger man av autopiloten? Går det alls att stänga av? En grupp längst bak ropar att vi måste ställa om, stänga av motorn, genast! Andra protesterar och säger att då blir det mörkt, kallt, spisen slutar fungera, kylskåpet lägger av och vi blir fast på Nordatlanten för alltid. En vilsekommen forskare meddelar att om vi stänger av motorn genast, och det går eventuellt att göra från maskinrummet men det är inte att rekommendera, så räcker båtens hastighet och massa för att ta oss hela vägen fram till isberget. Vid krocken kommer troligtvis delar av bogpartiet att slitas upp och vi kommer att ta in vatten. Om någon går ner under däck och stänger de vattentäta skotten mellan skrovets olika sektioner så borde vi klara oss från att sjunka. Vissa delar av färjan kommer att bli obrukbar, och det är hög tid att stänga säkerhetsdörrarna. De har stått vidöppna länge, och det är lite oklart hur man egentligen gör för att stänga dem.

Medan gruppen utanför den låsta dörren diskuterar möjligheter och svagheter med den planen närmar sig de militanta delarna av ”Proteströrelsen mot färjan som koncept och färdriktningen i största allmänhet”. De är utrustade med kofot och meddelar att om inte någon plockar fram nyckeln till styrhytten – Nu! – så tänker de lösa dörrproblemet en gång för alla.

Så ser läget ut på skutan. Och Uppsalainitiativet? De står på en uppochnedvänd sockerlåda vid dörren in till en av nattklubbarna och ropar genom musiken och oväsendet. Dags att investera i en megafon?

_________
Uppdatering: På samma tema i Expressen den 2/11 2010: Ann-Charlotte Marteus: Tjugo minuter över midnatt

NBC-klipp om extremt väder

2011-11-03T19:04:00.000+01:00

Ett klipp från NBC med Gerald Meehl, John Nielsen-Gammon och Richard Muller.

A Halloween Classic: Birth of a Climate Crock

2011-11-01T08:00:00.000+01:00

Tamino har på sin blogg Open Mind ett bra resonemang kring varför påståenden om "platå" kring den globala uppvärmningen inte tar hänsyn till det statistiska underlaget. Läs den här

Spillvärme och exponentiell tillväxt: ett räkneexempel

2011-10-31T17:40:00.001+01:00

Låt oss göra tankeexperimentet att det någonstans på vår planet finns en person P som någorlunda behärskar och är intresserad av grundläggande fysik, men som aldrig hört talas om antropogen global uppvärmning (AGW). Låt oss vidare tänka oss att vi berättar för P att AGW föreligger, men att vi inte berättar om den bakomliggande fysikaliska mekanismen. Fysikintresserad som P är kommer han genast att börja grubbla över vad mekanismen kan vara. Vad blir hans första gissning?

Under dessa premisser tror jag att det första P kommer att tänka på är att den globala uppvärmningen kan ha uppkommit genom värmespill från mänskliga aktiviteter, industriella och andra. Merparten av all energi vi omsätter blir till slut till spillvärme, och vad är väl naturligare att tänka sig än att detta till slut sätter avtryck i Jordens medeltemperatur?

För att bilda oss en uppfattning om rimligheten i att spillvärme står för (en väsentlig del av) 1900-talets observerade globala uppvärmning krävs att vi åtminstone gör vissa överslagsberäkningar. Mänsklighetens totala energiförbrukning, räknad i Watt, uppskattas 2008 ha uppgått till cirka 15,04*10¹² W - en lite för exakt siffra för att tro på fullt ut, men låt oss räkna med den ändå. Jordens area (både hav och land inräknat) är 510*10¹² m², och om vi dividerar dessa storheter får vi en genomsnittlig effektutveckling per ytenhet om 0,0295 W/m². Detta kan jämföras med den ökade strålningseffekt om 3,7 W/m² som följer av växthuseffekten av fördubblad koldioxidhalt; effekten av spillvärmen uppgår alltså till cirka en 125:e-del av denna effektökning. Om vi istället jämför med den ökade växthuseffekten av att gå från den förindustriella nivån 280 ppm CO₂ till dagens 395 ppm (övriga antropogena växthusgaser oräknade), blir spillvärmen knappet en 60:e-del. Kontentan av detta är att bidraget från spillvärme till den globala uppvärmningen är försumbar i jämförelse med koldioxidens växthuseffekt, och att det därför omöjligt kan vara spillvärmen som är den huvudsakliga boven i det globala uppvärmningsdramat.^1,2

Hur ser det då ut i framtiden? Att spillvärmen är försumbar idag behöver ju inte betyda att den kommer att fortsätta vara det i all framtid. Tendensen det senaste decenniet eller så har varit att mänsklighetens energiförbrukning ökar med i genomsnitt omkring 2% per år. Varken jag eller läsaren kan veta hur den mänskliga civilisationen kommer att gestalta sig om låt oss säga 50 eller 100 år, men låt oss som ett tankeexperiment se vad som händer om vi antar att den 2%-iga tillväxten fortsätter ohejdat in i framtiden. Att ha samma procentuella ökning varje år är vad som brukar kallas exponentiell tillväxt. De följande uträkningarna är en efterapning av fysikern Tom Murphy, som på sin synnerligen läsvärda blogg Do the Math gör samma tankeexperiment, med vissa smärre skillnader i siffror och antaganden.³

Hur lång tid tar det, med en årlig energiförbrukningsökning om 2%, att multiplicera den med 125 för att på så vis komma upp i nivå med vad växthuseffekten av en fördubblad CO₂-halt ger? Svaret ges av log(125)/log(1,02) = 244 år. Ett par-tre århundraden av fortsatt 2%-ig årlig tillväxt räcker alltså för att spillvärmens bidrag till den globala uppvärmningen skall bli högst påtaglig.

Våra fossila bränslereserver är ändliga och kommer förr eller senare inte att räcka till, men solenergi brukar omtalas såsom en outsinlig källa. Den infallande solstrålningen mot Jorden uppgår till i genomsnitt 340 W/m², vilket är 340/0,0295 = 11500 gånger dagens energiförbrukning. Hur många år måste gå innan vi når en energiförbrukning som är i nivå med den infallande solstrålningen? Ekvivalent, hur många gånger behöver vi multipicera med 1,02 för att dagens siffra 0,0295 skall nå upp till 340? Svaret är log(340/0,0295)/log(1,02) = 472 år.

Om mindre än 500 år kommer vi alltså, under antagandet om en årlig energiförbrukningstillväxt om 2%, att ha en energiförbrukning i nivå med den totala infallande solstrålningen på vår planet. Detta behöver dock inte nödvändigtvis betyda att vi inte kan få ut mer solenergi än så, om vi i tankeexperimentet tillåter oss att bygga solkraftverk även ute i rymden. Det ultimata solkraftverket har föreslagits av den legendariske fysikern Freeman Dyson - den så kallade Dysonsfären, som på lämpligt avstånd omsluter Solen och på insidan täcks av solfångare. På så vis kan vi teoretiskt tänka oss att fånga upp Solens totala effektutveckling, vilken uppgår till 3,846*10²⁶ W. Detta är (3,846*10²⁶)/(1,504*10¹³) = 2,557*10¹³ gånger mer än vår nuvarande förbrukning, vilket tar log(2,557*10¹³)/log(1,02) = 1559 år att nå upp till.

Men, tänker den riktigt visionäre futuristen, behöver vi verkligen nöja oss med Solen? Det finns ju så mycket annat där ute i rymden som vi kan tanka energi ifrån. Hur stor är effektutvecklingen i vår galax Vintergatan? Jag har inte hittat någon sifferuppgift om den saken. Däremot säger Wikipedia att Vintergatans massa är 700 miljarder (dvs 7*10¹¹) gånger större än Solens. Låt mig göra antagandet att samma förhållande gäller mellan Vintergatans effektutveckling och Solens; detta stämmer antagligen inte, men ger förhoppningsvis någorlunda rätt storleksordning. Från att vi 1559 år in i framtiden har nått upp till Solens totala energiförbrukning återstår då ytterligare log(7*10¹¹)/log(1,02) = 1377 år innan vi tagit hela Vintergatan i anspråk för vår energiförbrukning.

Detta är uppenbart fysikaliskt orimligt. Låt mig betona att min sifferexercis inte är avsedd som någon prediktion om vad som kommer att hända, utan som ett tankeexperiment som illustrerar de bisarra konsekvenserna av evig exponentiell tillväxt i energiförbrukning eller i valfri annan fysikalisk storhet. Ekonomer betonar ibland att ekonomisk tillväxt inte behöver kopplas till någon fysisk resursförbrukning, och mot sådan frikopplad ekonomisk tillväxt fungerar inte ovanstående som argument. Tom Murphy på Do the Math är dock skeptisk även till ohejdad ekonomisk tillväxt av sådant slag.

Fotnoter

1) Alternativt kan vi med hjälp av Stefan-Boltzmanns lag räkna ut vilken temperaturhöjning en effektökning om 0.0295 W/m² leder till. Vi landar då i någon hundradels grad Celcius till följd av den direkta effektökningen, och några få hundradelar om vi räknar med de vanliga uppskattningarna av klimatsystemets återkopplingsmekanismer.

2) Märkligt nog finns likväl en och annan tokfarbror, som t.ex. Luleåprofessorn Bo Nordell, som inte tycks kunna släppa tanken om att det är spillvärmen som ligger bakom den globala uppvärmningen.

3) För ett snarlikt tankeexperiment, men där det är Jordens befolkning snarare än energikonsumtionen som antas växa exponentiellt, se min blogg Häggström hävdar.

The Daily Show om BEST

2011-10-28T08:41:00.003+02:00

The Daily Show with Jon Stewart
Get More: Daily Show Full Episodes,Political Humor & Satire Blog,The Daily Show on Facebook

Missa inte heller det avslöjande reportaget om vetenskapens agenda.

BEST mitt i stormen

2011-10-27T13:06:00.001+02:00

För den som vill följa den storm av vrede som BEST-projektets inte särskilt överraskande resultat har gett upphov till inom förvillosfären så är Marc Moranos sajt ClimateDepot rätt plats. Marc Morano har tidigare bl a varit med att skapa "Swiftboat"-kampanjen mot den demokratiske presidentkandidaten John Kerry och har varit assistent till den repubilkanske senatorn och klimatförnekaren James Inhofe. Morano vet hur slipstenen ska dras.

"Klimatforskaren" ("Climate researcher") i rubriken i bilden här ovanför är förresten bloggaren Willis Eschenbach (bl a Watts Up With That) som i ett utbrott bl a kallar Muller en "slug orm" (vilket passar bra till bilden).

Känsliga läsare varnas.

BEST - ingen halmdocka

2011-10-25T21:10:00.004+02:00

Med anledning av resultaten av Berkely Earth Surface Temperature (BEST) som vi skrev om förra veckan, och som kom fram till en god överensstämmelse med de etablerade temperaturserierna från NASA, CRU och NOAA så kan det kännas lockande för vissa "klimatskeptiker" att påstå att ingen egentligen har betvivlat att det pågår en uppvärmning, utan att det är orsaken som det tvistas om.

Men är det verkligen sant? Så här ser det ut i det stora landet på andra sidan Atlanten:

Den här undersökningen gjordes av Public Religion Research Institute i September och omfattade 1,013 personer (18 år eller äldre) från USAs fastlandsstater. Bara 69% anser att det finns solida bevis för att jorden blir varmare. Nåja, det kunde varit värre: det är ännu färre (57%) som accepterar evolutionsteorin.

Vi skrev förresten för ett tag sedan om en undersökning från Rasmussen Reports som fann att 69% av den amerikanska allmänheten anser att det är minst någorlunda sannolikt att en del klimatforskare har förfalskat data.

De amerikanska klimatförvillarna Joseph D'Aleo och Anthony Watts publicerade år 2010 en rapport för tankesmedjan Science and Public Policy Institute (SPPI) med den insinuanta titeln Surface Temperature Record - Policy-driven Deception? (PDF)

De tre första punkterna i rapportens "Summary for Policy-makers" lyder så här:

1. Instrumental temperature data for the pre-satellite era (1850-1980) have been so widely, systematically, and uni-directionally tampered with that it cannot be credibly asserted there has been any significant “global warming” in the 20th century.
2. All terrestrial surface-temperature databases exhibit signs of urban heat pollution and post measurement adjustments that render them unreliable for determining accurate long-term temperature trends.
3. All of the problems have skewed the data so as greatly to overstate observed warming both regionally and globally.

Anthony Watts driver Watts Up With That? som förmodligen är världens mest lästa blogg om klimatet, och rapporten byggde delvis på hans SurfaceStations-projekt, där frivilliga bloggläsare har gått ut och fotograferat väderstationer i USA. När Watts tillsammans med bl a Texas-klimatologen John Nielsen-Gammon tidigare i år analyserade och publicerade resultaten från projektet i en riktig tidskrift så var dock slutsatsen att det amerikanska nätverket av väderstationer fungerade ganska bra: det fanns vissa fel, men de tenderade att ta ut varandra. Ett något annorlunda budskap än det i SPPI-rapporten året innan med andra ord, men då ställer väl också Journal of Geophysical Research lite högre krav på vetenskaplighet än SPPI. Av någon anledning har inte den här artikeln av "skeptiker"-hjälten Watts fått den uppmärksamhet den förtjänar.

Hur är det då bland våra inhemska klimatförvillare? Även om de ofta håller med om att det finns en uppvärmning så finns det de som argumenterar emot. Så här skrev SIs Wibjörn Karlén i Expressen 2010 i en insändare med den något alarmistiskt klingande rubriken Lilla istiden kan redan vara här:

Få kan ha undgått höra att den globala temperaturkurvan som IPCC försetts med från universitetet i East Anglia har modifierats för att ge ett bättre stöd för växthusteori. Enligt ett antal oberoende studier av klimatet inom begränsade områden var temperaturen omkring 1940 lika hög som omkring år 2000. Den globala uppvärmningen inträffade därför innan stora mängder koldioxid producerades. Data oberoende av de manipulerade dataserierna från East Anglia visar inte en global uppvärmning utöver den före 1940.

Nor any drop to drink

2011-10-24T08:00:00.000+02:00

Water, water, every where,
And all the boards did shrink;
Water, water, every where,
Nor any drop to drink.

Coleridges ord i The Ancient Mariner beskriver inte bara situationen för forna tiders sjömän när fartyg kunde bli liggande i stiltjebältena medan sötvattenföråden sinade. De beskriver även situationen på dagens Tuvalu och Tokelau¹. De två små ö-nationerna i Stilla havet har akut brist på sötvatten efter de näst torraste² tolv månaderna sedan mätningarna började för nära 80 år sedan. Till skillnad från gårdagens sjöfarare kan de dock lyckligtvis nås av hjälp. Bland annat Nya Zeeland och Amerikanska flottan bidrar nu för att undvika en katastrof. Den direkta orsaken till torkan är den pågående La Nina men tyvärr är känsligheten för torkperioder liksom risken för dem i sin tur något som ökar i och med global uppvärmning med tillhörande havsnivåhöjning.

Även om reven som korallöarna (atollerna) ligger på är mycket gamla är själva öarna sällan mer än 4000 år gamla. De har uppkommit under den andra halvan av Holocen med stabil eller långsamt sjunkande vattenstånd. De är omgivna av ett korallrev som skyddar dem mot havsvågorna.

Wake Island (Bild Wikipedia)

De låglänta korallöarna drabbas av klimatförändring på flera olika sätt. Den direkta effekten av havsnivåhöjning är den mest uppenbara. Alltså att öarna sakta sjunker i havet och låglänta områden översvämmas allt oftare. Detta sker dock långsamt och är inte det akuta problemet.

En annan effekt är ökad erosion på de vind och vågutsatta sidorna av öarna. Resultatet av höjd havsnivå på erosionen är dock fortfarande osäker. Revet spelar här en viktig roll då det skyddar ön samtidigt som eroderat material från revet bygger upp ön och motverkar förlusten från själva ön. En annan komplicerande faktor är att erosion av den utsatta strandbrinken kan göra så att ön växer i yta under en tid då de höga strandvallarna eroderar och sprids av strömmar och vind till låglänta sandrevlar och strandområden. Ön kan också flytta sig med rådande vindriktning över revet. Flera olika modeller och studier söker utröna effekterna av havsnivåhöjning på erosion och omformning av öarna. Dock är redan en omformning av öarna, även utan förlust av yta, ett problem då dagens ö-samhällen, liksom våra, har fast infrastruktur med hus, vägar och allt som hör där till.

Vattenbrist är ett stort problem på många öar som också förstärks av havsnivåhöjning. Sötvattnet på öarna kommer dels från direkt insamling av regnvatten i olika behållare och dels från grundvatten som fylls på under regnen. Öarnas grundvatten finns som en lins ovanpå saltvatten. (Detta då sötvatten är lättare än havsvatten.) När havsnivån stiger följer linsen med upp. Toppen av linsen avdunstar från de låglänta delarna och på grund av växternas vattenbehov och möjliga förrådet av grundvatten minskar. Vid en torrperiod förstärks denna effekt och havsvatten når in i tidigare sötvattenområden och försaltar det när senare regn fyller på förråden. Havsnivåhöjningen minskar alltså marginalerna för öborna vid torka och leder till långvarig ökad försaltning efter torrperioder.³

Korallreven runt öarna är inte bara viktiga för fiske och annan matförsörjning (samt turism) de är också som nämnts viktiga skydd för öarna mot erosion. Reven är i sig hotade genom höjd havstemperatur och havens försurning. Korallblekning på grund av hög vattentemperatur och försurning skadar koralldjuren vilket gör att erosion och havsnivåhöjning lättare överstiger revens tillväxt.

En lätt underskattad faktorn är förändringar i vädret. Då öarna är känsliga för så väl kraftiga stormar med tillhörande erosion, översvämningar och förstörelse liksom torrperioder med vattenbrist slår väderförändringar i ett mer energirikt klimat hårt mot de känsliga samhällena som redan är under tryck av den långsammare men obevekliga havsnivåhöjningen. Effekterna av El Nino och La Nina fenomenen (ENSO) blir kraftigare i och med den förhöjda temperaturen.

Utvecklingen på många av Stilla havets ö-nationer har redan lett till att dess resurser tänjts till bristningsgränsen. Med pågående global uppvärmning är de snabbt på väg att fallera. Det är tyvärr mycket troligt att vi bevittnar slutet för några av jordens söderhavsparadis. Vi får väl se till att de inte blir en förstudie för större nationer.

1) Även Samoa och Cook Island har stor brist på vatten.

2) Den torraste perioden tycks vara under 1999

3) På Tuvalu har överutnyttjande av grundvatten tillsammans med stigande havsnivå lett till att allt grundvatten är för försaltat för att kunna drickas.

Se vidare:

Tuvalu’s National Adaptation Programme of Action

P Nunn 2009: Responding to the challenges of climate change in the Pacific Islands: management and technological imperatives
Webb & Kench 2010: The dynamic response of reef islands to sea-level rise: Evidence from multi-decadalanalysis of island change in the Central Pacific
Woodroffe 2008: Reef-island topography and the vulnerability of atolls to sea-level rise
Erosion of low-lying reef islands

BEST lika bra som de andra

2011-10-22T19:46:00.002+02:00

Under veckan har resultaten från Berkely Earth Surface Temperature (BEST) blivit offentliga. BEST projektet har tagit fram ännu en temperaturserie över landtemperaturen utifrån väderstationer. Ledaren Richard Muller var tydligt misstänksam mot forskarna inom GISS, NOAA och CRU vilket gjorde att BEST och Muller välkomnades bland "klimatskeptiker". Bland annat Anthony Watts som kritiserat systemet med amerikanska väderstationer hade stort förtroende för Muller och skrev vid projektets början: "I’m prepared to accept whatever result they produce, even if it proves my premise wrong."

Så hur blev resultatet?

Landtemperaturkurvan är närmast identisk med GISS, NOAA och med något större förändring än HadCRU. BEST har förlängt serien bakåt till 1800, dock med stora felmarginaler i början på grund av bristen på stationer och den dåliga geografiska täckningen.

De har även presenterat en video över temperaturanomalin:

Berkeley Earth video representation of the land surface temperature anomaly, 1800 to the present.

BEST-projektet undersökte också den bland "klimatskeptiker" ofta framförda felkällan från städer och stadsutbyggnad (Urban heat island effect). Resultatet blev:

… the difference of these [stationer i stad och ladsbyggd] shows a slight negative slope over the period 1950 to 2010, with a slope of -0.19°C ± 0.19 /100yr (95% confidence), opposite in sign to that expected if the urban heat island effect was adding anomalous warming to the record. The small size, and its negative sign, supports the key conclusion of prior groups that urban warming does not unduly bias estimates of recent global temperature change.

Alltså även här så som NOAA, GISS och CRU redan kommit fram till.

BEST har med ny analysmetod och genom att skapa en ny öppen databas bidragit till att bekräfta klimatforskarnas slutsatser kring temperaturutvecklingen under "termometereran".

Reaktionen hos "klimatskeptikerna" då?

De är naturligtvis glada över att frågan om temperaturutvecklingen och städernas inverkan nu kan läggas åt sidan och tackar Muller och de andra. Eller...

Watts klagar på att det inte gått rätt till med publiceringen och menar att frågan om temperaturutvecklingen inte varit något viktigt för "klimatskeptiker".

Andra har hittat en spekulation om naturliga variationer i en av de fyra artiklarna och koncenterar hela uppmärksamheten på den.

Se även:
BBCs Richard Black om BEST och reaktionerna på resultatet.
Skeptical Science om analysen och reaktionerna.

Öppen tråd 6

2011-10-22T18:54:00.000+02:00

Dags för en öppen tråd igen.

David Mitchell tar sig an klimatförändringarna

2011-10-21T09:00:00.001+02:00

Med hänvisning till både Jeremy Clarkson (Top Gear) och astrologi. Kunde man inte tro, att ~~de två~~ den senare skulle platsa i klimatdebatten.

Gavin Schmidt prisas för sin vetenskapskommunikation

2011-10-19T21:36:00.000+02:00

Det är American Geophysical Union (AGU) som för första gången delar ut priset för excellens i klimatkommunikation. I bedömningen ingår också främjande av vetenskaplig förståelse, tydlighet i kommunikationen och insatser för att främja respekt och förståelse för vetenskapligt grundade värden relaterade till klimatförändringarna. (min översättning)

AGU skapade priset bland annat för att synliggöra klimatförändringarna som en kritisk fråga som värden står inför idag, för att visa sitt stöd till forskare som engagerar sig för att effektivt kommunicera klimatvetenskap och för att uppmuntra fler forskare att engagera sig med allmänhet och beslutsfattare.

Gavin prisas bland annat för sitt ledarskap och sina enastående vetenskapliga prestationer.

Gavin bloggar också på bloggen RealClimate som startade 2004. Där kan ni läsa mer om hans bedrifter, precis som i detta inlägg av Chris Mooney.

Stockholm och klimatförändringarna

2011-10-17T21:32:00.000+02:00

Dagens DN tar upp en ny rapport kring hur klimatförändringarna kommer att påverka Stockholm i framtiden. Rapporten från Länsstyrelsen kan läsas i sin helhet här:
Stockholm - varmare, blötare. Klimat- och sårbarhetsanalys för Stockholms län

Kaijser igen (det börjar bli tjatigt)

2011-10-15T09:22:00.002+02:00

En del av våra läsare börjar nog tröttna på att läsa om Stockholmsinitiativets fadäser, så den här gången försöker vi fatta oss kort. SIs Sten Kaijser har skrivit en uppföljning till den debattartikel som han publicerade tillsammans med Lars Cornell i UNT. Då fanns det med konstiga påståenden om att "koldioxidens växthuseffekt har uppnått mättnad" som vi skrev om här på UI. Den här gången låter det så här:

Troell och hans medförfattare hänvisar till det rådande kunskapsläget och om det aktuella kunskapsläget vore så enkelt som de låter påskina så skulle naturligtvis all seriös klimatdebatt ha tystnat för länge sedan. Sant är att de datormodeller som IPCC stöder sina projektioner på förutsäger en uppvärmning och det är också sant att dessa modeller inte kan förklara den uppvärmning som skedde mellan 1970 och 2000 utan att ge koldioxiden en väsentlig roll. Det är dock lika sant att dessa modeller inte kan förklara den lika kraftiga uppvärmningen mellan 1910 och 1940 trots att koldioxiden inte ökade. Modellerna förutsåg heller inte att uppvärmningen efter 2000 skulle ta en paus på minst tio år.

I många miljoner år har medeltemperatur och koldioxidhalt följts åt men tvärtemot vad de flesta tror så har det alltid varit temperaturen som ändrats först och koldioxiden som följt efter. Den främsta anledningen till att debatten fortsätter är därför att många seriösa forskare och debattörer inte anser att tvivelaktiga modeller ska få ursäkta en människofientlig politik.

Sanningshalten i påståendet om perioden 1910 till 1940 är lätt att undersöka genom att gå till IPCC AR4, kapitel 9. Där finns bl a den här figuren.

Blå fält: modeller med bara naturliga klimatdrivande faktorer (90%). Röda fält: modeller med naturliga och mänskligt orsakade faktorer. Svart linje: observationer (uppmätta temperaturer). Figur 1 i FAQ 9.2, IPCC AR4 WGI, 2007.

Vill man se vad uppvärmningen berodde på så finns den här figuren som bygger på en artikel av Mehl et al från 2004.

Från Global Warming Art.

Alltså: en kombination av ökade växthusgaser (bl a CO2), ökad solinstrålning, och minskad vulkanisk aktivitet (vulkaner släpper ut partiklar som verkar avkylande).

Och hur var det med den nuvarande "pausen" på 10 år? Det senaste decenniet har varit klart varmare än de föregående årtiondena. Och vi förväntar oss inte att temperaturen ska gå upp i jämn takt hela tiden. På kort sikt går det både upp och ner, pga faktorer som El Niño/La Niña. Det är den långsiktiga trenden som är viktig, och den är uppåt:

Globala temperaturanomalier (ocean+land) enligt NASA.

Men hur var det med att temperaturen kommer först och koldioxiden kommer efter? Hur många gånger har vi inte hört det argumentet? Faktum är att temperatur och koldioxid påverkar varandra ömsesidigt. När temperaturen stiger så släpper haven ifrån sig koldioxid till atmosfären: varmt vatten är sämre på att hålla koldioxid än kallt vatten. Men mer koldioxid i atmosfären leder också till högre temperaturer, eftersom koldioxiden fångar upp utåtgående värmestrålning. Vad vi ser t ex vid övergången från istider till varma perioder är att temperaturen börjar stiga, och att detta leder till mer koldioxid i atmosfären. Den extra koldioxiden förstärker i sin tur uppvärmningen. Sedan industrialismens början är det dock koldioxiden som leder, och temperaturen som följer. Dagens koldioxidnivå är högre än under någon tidigare period de senaste 800 000 åren (och förmodligen längre bak än så), och kan inte förklaras med varmare hav. Den matchar dock väl förbrukningen av fossila bränslen. Dessutom har andelen koldioxid (och kolsyra) i havens ytvatten ökat, inte minskat, sedan industrialismens början. Nu har vi alltså en situation där våra fossilbränslen (och cementtillverkning, skogsavverkning mm) orsakar en ökning av koldioxid i atmosfären - vilket i sin tur leder till uppvärmning - och en ökning av koldioxid/kolsyra i haven.

Temperatur och CO2 de senaste 800 000 åren enligt data från EPICA Dome C och Vostok, Antarktis. Grafen är sammanställd av Leland McInnes och finns på Wikipedia.

Ok, det här inlägget blev kanske inte så kort. Nåväl, vi får väl hoppas att det dröjer ett tag tills Kaijsers nästa insändare.

Physics Today om historiska och samtida kontroverser

2011-10-09T15:37:00.000+02:00

Oktobernumret av American Institute of Physics' medlemstidskrift Physics Today har en mycket läsvärd artikel skriven av Steven Sherwood. Den beskriver och jämför hur tre nya teorier (den heliocentriska världsbilden, relativitetsteorin samt teorin att mänskliga aktiviteter kan ha en mät- och kännbar effekt på jordens klimat) stött på motstånd, trots att evidensen entydigt talar till deras fördel.

It was easy for those not wishing to accept Copernicus’s insight to devise persuasive counterarguments against it. For example, in 1597 one prominent commentator declared that a moving Earth would “see cities and fortresses, towns and mountains thrown down,” and that “neither an arrow shot straight up, nor a stone dropped . . . would fall perpendicularly."² Those arguments would not fly today because nearly everyone has experiential knowledge, from riding in cars and airplanes, of what are now called the Galilean principles of invariance. But laypeople in the 17th century did not. To explain those abstractions to them would have been much more difficult than to make the neat, simple, and wrong argument advanced by naysayers. As the 17th century progressed, arguments against heliocentricity tended to veer more toward scriptural rather than scientific ones, but both types persisted.

Greenhouse warming today faces an even greater array of bogus counterarguments based on the uninformed interpretation of data from ice cores, erroneous views about natural carbon sources, alleged but unobserved alternative drivers of climate change, naive expectations of the time scales over which models and observations should match, and various forms of statistical chicanery and logical fallacy. Many of the arguments sound reasonable to an inexpert but intelligent layperson. Critics use the alleged ﬂaws to attempt to discredit the entire field.

...

The current theory of global climate change is hardly elegant or scientifically revolutionary, and in that respect it seems like no bedfellow to the others. Its prominence comes from its implications for the sustainability of current Western consumption patterns, not from reshaping physics; its many contributors would not claim to be Einsteins. What it shares with the others, however, is its origin in the worked-out consequences of evident physical principles rather than direct observation. That sort of bottom-up deduction is valued by physics perhaps more than by any other science.

Vart tog vattnet vägen?

2011-10-08T11:31:00.005+02:00

Havsytans förändring sedan 1993 i cm (röd linje) med långsiktig linjär trend (blå linje). De små bilderna visar El Nino i början av 2010 och La Nina i slutet av 2010 (färgerna anger temperaturanomalier). Bilden är sammanställd av S. Nerem, University of Colorado

Allt eftersom jorden blir varmare så stiger havsytan. Detta beror främst på att havsvattnet expanderar allt eftersom det värms upp. En annan orsak är att inlandsisar smälter och smältvattnet når havet, men det går för närvarande långsamt och kommer att märkas mer på sikt (100-tals år). Enligt satellitmätningar har havsytan stigit med 5 cm sedan 1993.

Sedan mitten av 2010 har havsytan dock sjunkit med 6 mm. Visst har det förekommit en del tidigare tillfällen då havsytan sjunkit under en kort period (t ex slutet av 1998) men sänkningen sedan 2010 verkar ändå vara speciell.

Klimatforskaren Josh Willis vid NASAs Jet Propulsion Laboratory har tittat närmare på frågan. Willis berättar att 2010 började i en ganska stark El Niño-fas, men övergick sedan till en mycket stark La Niña. El Niño och La Niña är faser i den så kallade ENSO-cykeln (El Niño Southern Oscillation) i Stilla Havet. ENSO kan ha stor inverkan på temperaturer och nederbörd från ett år till ett annat. Bl a förknippas El Niño-faser med varma år, men eftersom ENSO är en cykel på ett par år så har den ingen påverkan på längre sikt (dvs över flera decennier och mer).

Den röda linjen visar ENSO-index sedan 1993 (positiva värden = El Niño, negativa värden = La Niña). Den blå linjen visar havsnivån sedan den långsiktiga trenden (blåa linjen i den översta bilden) har subtraherats. Lägg märket till hur båda kurvorna faller under 2010. Från University of Colorado.

Skiftet mellan El Niño och La Niña under 2010 ledde till förändrade nederbördsmönster. Vi såg t ex häftiga regn i Australien, i Pakistan och i norra Brasilien. Samtidigt har vi en svår torka i södra USA.

Satellit-data från GRACE som visar var på landytan det finns mer vatten (blått) och mindre vatten (rött).

Sammantaget har det regnat mer än vanligt, och det förklarar också vad som har hänt med havsnivån. Det finns helt enkelt mindre vatten i haven och mer på land (inkl sjöar och floder), pga all extra nederbörd. Den här förändringen har varit tillräckligt stor för att ge ett märkbart avtryck i havsnivåkurvan.

Havsnivåsänkningen är dock bara tillfällig, påpekar Willis. Det saknade vattnet kommer så småningom att rinna tillbaka ut i haven igen, och kommer då att bidraga till att havsytan stiger.

Sydsvenskan: Klimathotet i skuggan

2011-10-01T20:19:00.005+02:00

Med anledning av att Al Gore och Hans Blix talar på Nya Stadion i Malmö så handlar dagens huvudledare i Sydsvenskan om varför det är så tyst om klimatförändringarna:

Behovet av kraftfulla klimatpolitiska åtgärder är uppenbart. Men den politiska viljan är svag.
Eurokrisen stjäl uppmärksamhet från övriga frågor inom EU och klimathotet har tonats ned i unionens retorik.
Världens näst största koldioxidproducent, USA, har egna ekonomiska problem att hantera. Och ledande republikanska kandidater till nästa års presidentval tvivlar på växthuseffekten. Enligt Gallup tror nu bara 50 procent av amerikanerna att människan ligger bakom klimatförändringarna. Motsvarande siffra 2007 var 61 procent.
Andreas Carlgren (C) – miljöminister till häromdagen – ser möjligheterna till större framsteg vid klimatmötet i sydafrikanska Durban i december som ”mycket begränsade”.
Det har han dessvärre fog för.
Även i svensk politik tycks ansträngningarna minska. Regeringen drar nu in klimatpengar som flera myndigheter fått på senare år.

Klimatförändringarna kommer främst att drabba framtida generationer, medan den ekonomiska krisen är här och nu. Det innebär egentligen inte att vi är moraliskt berättigade i att strunta i problemet med klimatförändringarna, men det kan kännas lockande att använda ekonomin som ursäkt för att skjuta klimatproblemet framför oss så att mer av det hamnar i knäet på våra efterkommande.

Den här teckningen av Magnus Bard i DN ger ett annat exempel på den "intergenerationella stormen".

Peter Sinclair: 2011 Arctic Ice Minimum

2011-09-30T14:16:00.001+02:00

Arktis havsis genom århundradena

2011-09-28T07:00:00.001+02:00

I samband med uppmärksamheten kring septemberminimumet för Arktis havsis uppkommer alltid frågan om hur det var med isen före satellitmätningarna började. I detta inlägg tittar vi på några av resultaten från de studier som finns över detta:

NSIDC sedan 1953

National Snow and Ice Data Center har sammanställt utbredningen för isen månadsvis sedan 1953

IPCC 2007

I senaste IPCC rapporten finns en sammanställning av isutbredningsanalyser för norra halvklotet sedan 1860. Den röda linjen visar septemberutbredningen:

Polyak et al 2010

År 2010 kom artikeln "History of sea ice in the Arctic" som sammanställer många olika metoder som används för att undersöka isutbredningen i Arktis under flera tidsskalor. De sammanfattar resultaten så som:

Although existing records are far from complete, they indicate that sea ice became a feature of the Arctic by 47Ma, following a pronounced decline in atmospheric pCO2 after the Paleocene-Eocene Thermal Optimum, and consistently covered at least part of the Arctic Ocean for no less than the last 13–14 million years. Ice was apparently most wide-spread during the last 2–3 million years, in accordance with Earth’s overall cooler climate. Never the less, episodes of considerably reduced sea ice or even seasonally ice-free conditions occurred during warmer periods linked to orbital variations. The last low-ice event related to orbital forcing (high insolation) was in the early Holocene, after which the northern high latitudes cooled overall, with some superimposed shorter-term (multidecadal to millennial-scale) and lower-magnitude variability. The current reduction in Arctic ice cover started in the late 19th century, consistent with the rapidly warming climate, and becam every pronounced over the last three decades. This ice loss appears to be unmatched over at least the last few thousand years and unexplainable by any of the known natural variabilities.

Kinnard et al 2010

En annan ny rekonstruktion över de senaste ca 900 åren utifrån många olika proxies presenterades förra året av Kinnard mfl. De kommer till samma slutsats som de tidigare studierna. Den senaste tidens minskning av havsisen är unik under den rekonstruerade perioden:

Kinnard et al 2010: Isutbredning under sommaren

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att dagens drastiska minskning av Arktis havsis är en unik händelse även ur ett historiskt perspektiv. Detta stämmer också väl med vad vi i övrigt vet om temperaturer i Arktis under historiens gång och under senaste decennierna.

Se även det tidigare inlägget "Arktiska dimmor" för några fler resonemang kring påståenden om Arktis och isen där.

Recension: Global Warming and Political Intimidation

2011-09-27T15:15:00.000+02:00

Den forskare som i det allmänna medvetandet kommit att personifiera den så kallade hockeyklubban - vilken sätter det sena 1900-talets temperaturuppgång i relation till de senaste 1000 årens mer måttfulla temperaturvariationer - är Michael Mann. Man glömmer lätt att bakom de båda pionjärarbetena från 1998 och 1999¹ står en trio författare: Michael Mann, Raymond Bradley och Malcolm Hughes. Bradley är nu aktuell med boken Global Warming and Political Intimidation: How Politicians Cracked Down on Scientists as the Earth Heated Up.

I ett av bokens kapitel bjuds vi på en introduktion ("A primer") till vetenskapen bakom slutsatserna om en antropogent orsakad global uppvärmning. Kapitlet är bra skrivet, och jag gillar författarens betoning av vilken marginell roll hockeyklubban spelar i sammanhanget (tvärtemot vad som påstås i den omfattande klimatförnekarretorik med hockeyklubban i skottlinjen som förekommit). Emellertid är kapitlet ganska kort, och det duger därför inte fullt ut som alternativ till lysande introduktioner av boklängd som Spencer Wearts The Discovery of Global Warming eller David Archers Töväder. Ej heller bjuder det vana Uppsalainitiativet-läsare på särskilt mycket nytt.

Bokens stora styrka ligger snarare i beskrivningen av de politiska påtryckningar och rena trakasserier som från höga politiska positioner riktats mot Bradley och andra klimatforskare. Den läses lämpligen som en partsinlaga, och Bradley är tämligen explicit i sina negativa omdömen om de republikanska kongressledamöterna Joe Barton och James Inhofe och om andra som deltagit i mobben mot hockeyklubban i synnerhet och mot klimatvetenskapen mer allmänt.

Artiklar med aggressiv kritik mot arbetena av Mann, Bradley och Hughes hade publicerats från 2003 och framåt, men det var sommaren 2005 som kontroversen eskalerade på allvar, när de tre hockeyklubbsförfattarna erhöll likalydande brev från kongressledamot Barton, med begäran om klargöranden angående deras studier och den kritik som riktats mot dessa. Brevet är värt att läsa i dess helhet. Dess ton, och dess minst sagt vidlyftiga krav på information (som inte inskränker sig till sådant som direkt berör de båda studierna från 1998 och 1999, utan gäller allt som de tre forskarna producerat genom hela sina karriärer²), visar tydligt att Barton inte kan ha varit särskilt intresserad av att få den vetenskapliga frågan klarlagd, utan rätt och slätt var ute efter att trakassera forskarna med enorma anspråk på deras tid och arbete för att sammanställa informationen, allt i syfte att sända en tydlig skrämselsignal till klimatforskarsamhället om vad den som producerar ovälkomna forskningsresultat kan vänta sig att drabbas av.

Bartons tilltag inspirerades framför allt av artiklar av Stephen McIntyre och Ross McKitrick, och kom i sin tur att, under de år som följt, inspirera såväl klimatförnekeri som olika slags trakasserier världen över. Bradley berättar initierat om denna förfärliga utveckling, inklusive senator James Inhofes vanvettiga tilltag i februari 2010 att på diffusa grunder förespråka åtal mot sjutton klimatforskare (inklusive Mann, Bradley och Hughes) vilkas gemensamma nämnare bestod i att de korresponderat med Phil Jones vid Climate Research Unit, University of East Anglia, och därför hamnat i de beryktade "Climategate-ebreven". Bradleys skildring av dessa kontorverser, och de rent ut sagt vidriga metoder som amerikanska klimatförnekare i ledande ställning använt sig av, är mycket läsvärd.

Något som jag däremot inte gillar med boken är Bradleys tendens att, när det gäller kritik som riktats mot de egna studierna, i alltför hög grad vända taggarna utåt. Förvisso har ofantliga mängder gravt osakliga anklagelser riktats mot Bradley och hans båda medförfattare, förvisso är det med tanke på allt han tvingats utstå lätt att på ett psykologiskt plan förstå hans reaktion,³ och förvisso har senare och statistiskt mer avancerade återanalyser visat att dataanalysen i Mann-Bradley-Hughes-artiklarna från 1998 och 1999 landade i väsentligen rätt slutsatser. Likväl är delar av kritiken från McIntyre och McKitrick berättigad. Mann, Bradley och Hughes använde sig, till följd av deras ofullkomliga kunskaper i statistisk slutledningsteori, av en klart olämplig normaliseringsmetod i tillämpandet av den statistiska procedur som kallas principalkomponentanalys, något som mycket väl hade kunnat resultera i missvisande slutsatser. Jag finner det osnyggt av Bradley att försöka bagatellisera detta statistiska metodfel och, genom att jämföra det med diskrepensen mellan hans vana att låta havregrynsgröten stå 1 minut och 35 sekunder i mikrovågnsugnen kontra de 1:40 som havregrynspaketet anbefaller, framställa det hela som en smaksak (s 47).

Även Bradleys reaktion på den välbalanserade rapporten från National Research Council från 2006 med rubriken Surface temperature reconstructions for the last 2000 years är märklig. I rapporten heter det att en plausibel slutsats, baserat på Mann-Bradley-Hughes-studierna, är att "the Northern Hemisphere was warmer during the last few decades of the 20th century than during any comparable period over the preceding millennium", men också att "less confidence can be placed in the original conclusions by Mann et al. (1999) that 'the 1990s are likely the warmest decade, and 1998 the warmest year, in at least a millennium'". Om detta skriver Bradley följande.

I fould this bizarre, as nobody questions that the 1990s were at the time the warmest of the past few decades and that 1998 was undoubtedly the warmest year of that decade. If you accept one conclusion, you surely must accept the other. You can't have it both ways.

Bradleys resonemang här är, såvitt jag kan se, helt på tok. Om vi t.ex., för konkretionens skull, tolkar "the last few decades" som "den gångna 30-årsperioden", så är det ju fullt möjligt att tänka sig att perioden 1969-1998 var millenniets dittills varmaste 30-årsperiod, utan att millenniets varmaste enskilda år för den sakens skull behöver ha inrtäffat under sagda avslutande 30-årsperiod.

Sammanfattningsvis vill jag om Bradleys bok säga att den visserligen, som dokument över det beklämmande och destruktiva amerikanska samtalsklimatet om klimatfrågor under 2000-talet, har stora förtjänster, men att det likväl är med blandade känslor och viss tvekan jag rekommenderar den.

Fotnoter

1) Mann, M., Bradley, R. och Hughes, M. (1998) Global scale temperature patterns and climate forcing over the past six centuries, Nature 392, 779-788.

Mann, M., Bradley, R. och Hughes, M. (1999) Northern hemisphere temperatures during the past milennium: inferences, uncertainties, and limitations, Geophysical Research Letters 26, 759-762.

2) Bland de extravaganta kraven i Bartons brev hittar vi t.ex. följande.

Provide the location of all data archives relating to each published study for which you were an author or co-author and indicate: (a) whether this information contains all the specific data you used and calculations your performed, including such supporting documentation as computer source code, validation information, and other ancillary information, necessary for full evaluation and application of the data, particularly for another party to replicate your research results; (b) when this information was available to researchers; (c) where and when you first identified the location of this information; (d) what modifications, if any, you have made to this information since publication of the respective study; and (e) if necessary information is not fully available, provide a detailed narrative description of the steps somebody must take to acquire the necessary information to replicate your study results or assess the quality of the proxy data you used.

3) Bradleys reaktion får mig att associera till de avslutningsord jag förra året använde i min text Klimatvetenskap, klimatdebatt, klimathuliganism:

Det verkligt tragiska med denna utveckling är att ”klimatskeptikerna” på detta vis kan komma att göra en självuppfyllande profetia av sin bild av klimatforskarsamhället som ett fort där man till varje pris försvarar gamla förstelnade dogmer. Ty om klimatvetenskapen konstant befinner sig under belägring finns en uppenbar risk att forskarna blir obenägna att tala fritt och öppet om de vetenskapliga osäkerheter som faktiskt finns. Vi är väl inte där än, men en del av Climategate-ebreven tyder på en växande frustration bland de uppassade klimatforskarna över det allt osakligare och aggressivare debattläget. Om en bunkermentalitet skulle utvecklas som svar på ”klimatskeptikernas” attacker så vore det enligt min mening en katastrofal utveckling. En klimatforskning med ambitionen att opartiskt söka sanningen om vår planet, och att lika opartiskt rapportera om sina fynd, har vi knappast råd att avvara.

Arktiskt havsisminimum

2011-09-25T21:51:00.007+02:00

Det ser ut som om årets minimum för den Arktiska havsisens utbredning (dvs havsyta med minst 15% is) nåddes den 9 september. Så här ser det ut enligt National Snow and Ice Data Center vid University of Colorado. Här visas för månaderna juni till oktober isens utbredning under 2007 (grönt streckat), 2011 (blått) samt medlet för 1979-2000 (mörkgrått) med två standardavvikelser (ljusgrått)

Årets minimum är det näst lägsta sedan satellitmätningarna började 1979. Man påpekar dock att rekordåret 2007 hade väder som främjade avsmältningen (klar himmel, gynnsamma vindar och höga temperaturer). I år har vädret varit mer normalt.
Universitetet i Bremen använder data från andra instrument och något annorlunda beräkningsmetoder. De ger följande bild. Den röda linjen är för 2011, och den lila är för 2007. Den här grafen visar hela året.

Enligt Bremen så var minimumet i år det minsta som uppmätts - det slår till och med 2007.

Polar Science Center vid University of Washington gör uppskattningar av den Arktiska havsisens volym, dvs man tittar både på isens area och tjocklek. Volymen i år är den minsta sedan man började med dessa uppskattningar. Här ser vi 2011 (trianglar), 2007 (kors) och medlet för 1979-2010 (fyllda cirklar) med en (mörkgrått) och två (ljusgrått) standardavvikelser.

De senaste åren har minskningen av volymen varit dramatisk, vilket framgår av den här figuren för anomalin (avvikelsen) relativt medlet för 1979-2010 (grå linje, och det blå strecket är den linjära trenden):

Minskningen är oroande med tanke på att många djur och även alger är beroende av havsisen för sin överlevnad. Globalt set är minskningen av havsisen även oroande eftersom den utgör en positiv återkoppling i klimatsystemet. Havsisen är ljusare (dvs har högre albedo) än havsvattnet och reflekterar mer solljus som försvinner ut i rymden igen i stället för att värma upp jorden. När havsisen minskar så leder det alltså till en ytterligare temperaturökning ovanpå den som orsakas av ökade halter av växthusgaser.

Kanske något för vetenskapsförsvarare i klimatfrågan?

2011-09-23T18:05:00.000+02:00

Med anledning av experimentet som nyligen gav neutrinos med överljushastighet:

kxcd

Stockholmsinitiativets sofistikerade argumentation

2011-09-23T08:59:00.001+02:00

Ni som följt oss vet att vi från Stockholmsinitiativets företrädare fått höra att vi bara skriver om de enkla påståendena som ingen "klimat(hot)skeptiker" egentligen framför längre. Vi gör det enkelt för oss och tar inte den riktiga debatten och den sofistikerade argumenten som deras "skepticism" grundar sig på.

Så låt oss då ta tjuren vid hornen och se på vilket argument Sten Kaijser, ~~styrelseledamot~~ medlem i Stockholmsinitiativets råd, framför i sin senaste insändare i UNT för att stödja sin ståndpunkt kring global uppvärmning:

Koldioxidens växthuseffekt har uppnått mättnad och den påverkar därför inte det framtida klimatet.

Ja du läste rätt. Professor Kaijser anför ett av de mest debunkade och uppenbart felaktiga påståendena i hela klimatdebatten. Detta efter att enligt egen utsago "varit intresserad av klimatfrågan i över 10 år". Det torde vara uppenbart för var och en att Stockholmsinitiativet inte har något med vetenskap att göra.

Intervju med Oreskes om "Merchants of Doubt"

2011-09-21T10:58:00.001+02:00

I intervjun får vi bland annat en bild av Marshall-institutets framväxt och omvandling sedan 80-talet. Institutet var och är en av de tankesmedjor som aktivt desinformerar i klimatfrågan liksom i flera andra miljörelaterade frågor. Värt att notera är tyngdpunkten på ideologiska drivkrafter. Något som känns igen i den Svenska debatten.

Gösta Alfvén: Klimatförnekarnas ideologi och finansiering måste synas

2011-09-20T17:12:00.001+02:00

Den miljöengagerade läkaren Gösta Alfvén skriver idag på Newsmill om media, klimatfrågan och "klimatskeptiker":
Finanskrisen exponeras och diskuteras på ledar- nyhets- och debattsidor. Skuldbergen, finansiella transaktioner och reporäntan, händelser på riksbanker, finansdepartement och EU-möten rapporteras dagligen. De flesta dagstidningar har idag en separat ekonomidel.
Men skuldkrisen i biosfären är på sikt betydligt allvarligare än den finansiella. Den är dock betydligt mer svåravläsbar då vi inte har upprättat något miljöindex som speglar situationen. Och media har ännu inte upprättat någon daglig miljöbilaga som berättar om miljöproblem och möjliga lösningar.
Han är kritisk till andra delar av medias hantering:
Den tilltagande växthuseffekten är välkänd bland forskare sedan 1980-talet. Men folk i gemen tar inte problemet på vederbörligt allvar. Klimatförnekandet är fortfarande utbrett. Media har inte lyckats balansera debatten på ett rättvisande sätt, mellan den vetenskapliga kritiska rationalismen med dess ödmjuka inställning till sanning å ena sidan och klimatförnekarnas teser å den andra
I artikeln lyfts även Uppsalainitiativet engagemang fram:
Uppsalainitiativet har visat att de aktiva klimatförnekarnas debattmetoder bygger på att så tvivel, manipulera vetenskapliga data och till och med bluffa då deras teser har visat sig ohållbara. Trots detta fångar man in många lättrogna, ovilliga att ändra på sina levnadsvanor byggda på fossil förbränning.
Vi tackar för uppmärksamheten!

Uppsalainitiativet i NWT: Vilt viftande kring klimatforskning

2011-09-18T13:20:00.000+02:00

Återpublicerar min debattartikel i NWT publicerad den 12/9

Svar till Sture Åström (NWT 5/9)
I sin debattartikel den 5 september använder Sture Åström en nyligen utkommen artikel i Nature av Jasper Kirkby m fl [1] som hävstång för ett angrepp på klimatvetenskapen och IPCC. Åström skriver att resultaten av det rapporterade experimentet CLOUD utgör bekräftelsen på teorin om klimatpåverkande molnbildning via kosmisk strålning föreslagen av den danske forskaren Svensmark.

Det är dock inte vad huvudförfattaren till artikeln själv anser. Kirkby har förklarat sin syn på det genomförda experimentet i bland annat en intervju för Nature News: ”För tillfället säger den faktiskt ingenting om den möjliga effekt kosmisk strålning har på moln och klimatet, men det är ett viktigt första steg... Det finns en rad mätningar som vi måste göra och som kommer att ta minst fem år. Men till slut så vill vi avgöra det på ett eller annat sätt.”
Inte ens Svensmark drar samma drastiska slutsatser som Åström utan har en betydligt mer realistisk syn på resultaten: ”Det finns förstås många saker att utforska, men jag tycker att kosmisk strålning/molnbildnings-hypotesen löper samman med verkligheten.” Så långt kan vi alltså konstatera att Åström drar helt andra slutsatser än de inblandade forskarna själva. Men det blir än märkligare.

Åström avslutar med påståendena ”Bluffen om koldioxidens klimatpåverkan har punkterats. Det borde vara en av decenniets största nyheter. Svensmark förtjänar nobelpriset i fysik. IPCC bör läggas ner.” Den första meningen är ett grovt felslut även utifrån Åströms egna utgångspunkter. Den väl belagda växthuseffekten av koldioxid påverkas inte av en molnbildning via kosmisk strålning. Lika lite som Magnecyl slutar fungera bara för att Alvedon hjälper mot huvudvärk.
Även den sista meningen tyder på ett allvarligt missförstånd kring IPCC och dess uppdrag. IPCC har i uppdrag att sammanställa rådande klimatforskning för att på bästa sätt ge underlag för beslutsfattare och allmänhet. Förra rapporten kom 2007 och nästa rapport är under sammanställning och skall vara klar 2013[2].

De som gör sammanställningarna är aktiva forskare inom de olika områdena av intresse. Om forskningsläget förändras förändras innehållet i IPCC-rapporterna. Att lägga ner IPCC påverkar bara möjligheten att få en samlad bild av forskningsläget, inte forskningen själv. Om Svensmark förtjänar Nobelpriset får framtiden utvisa men Åströms vilda viftande är ingen seriös forskningsdebatt förtjänt av.

Anders Martinsson

______________________________

1) Se tidigare inlägg om resultaten från CLOUD.
2) Förtydligande: Arbetsgrupp I väntas vara klar September 2013 och hela rapporten hösten 2014

Mer kritik mot Spencer och Braswell publicerad

2011-09-16T20:44:00.004+02:00

Vi har tidigare skrivit om Spencers och Braswells kontroversiella artikel i tidskriften Remote Sensing som orsakade redaktörens avgång. Vi har också skrivit om Desslers kritik mot artikeln i Geophysical Research Letters. Nu har även Kevin Trenberth, John Fasullo och John Abraham publicerat en kritisk artikel, den här gången i Remote Sensing. De kritiserar bl a Spencer och Braswell för de senares avsaknad av felanalys, och de pekar på hur jämförelsen mellan modeller och observationer faller betydligt bättre ut om man inkluderar modeller som bättre återger ENSO (El Nino och La Nina).

DOUBT

2011-09-16T15:52:00.000+02:00

DOUBT from The Climate Reality Project on Vimeo.

Climate Reality Project

2011-09-15T08:55:00.002+02:00

The Climate Reality Project med 24 h live-sändningar runt hela världen pågår nu.

Uppdatering:AL Gores presentation sista timmen av 24 hours of Reality.Börjar 8 minuter in i videon:
Video streaming by Ustream

Uppdatering av den vetenskapliga grunden för klimatarbetet

2011-09-14T17:03:00.000+02:00

SMHI har i en ny rapport sammanställt kunskapsläget i klimatfrågan. Författarna Markku Rummukainen, Daniel J. A. Johansson, Christian Azar, Joakim Langner, Ralf Döscher och Henrik Smith skriver i sammanfattningen:

Det naturvetenskapliga kunskapsläget om klimatförändringarna förbättrats ständigt genom forskningen om klimatsystemet, klimatpåverkan, klimatets variationer och förändringar samt klimateffekter.

Kunskapsläget är väletablerat när det gäller den grundläggande fysiken bakom växthuseffekten, liksom att genomsnittstemperaturen vid jordytan stigit de senaste femtio åren. Det är också mycket sannolikt att det mesta av den observerade uppvärmningen beror på mänsklig klimatpåverkan.

Samtidigt finns det betydande osäkerheter när det gäller konsekvenserna av klimatförändringarna samt hur mycket utsläppen behöver minska för att man ska nå ett givet klimatmål. Värdet på klimatkänsligheten är den viktigaste faktorn för beräkningar av hur mycket växthusgaser vi kan släppa ut, givet ett visst temperaturmål.

Forskningen visar att det behövs stora och snabba utsläppsminskningar för att uppnå tvågradersmålet. För att nå ett lägre temperaturmål, till exempel ett 1,5-gradersmål, är de nödvändiga utsläppsminskningarna än mer omfattande.

...

Jämfört med IPCC:s AR4 från 2007, har nya forskningsresultat publicerats om klimateffekter. I denna rapport har vi fokuserat på havsnivåhöjningen, havsförsurningen, den biologiska mångfalden samt klimateffekter i Arktis.

Jämfört med genomgången av kunskapsläget i AR4 visar nya resultat att den framtida havsnivåhöjningen kan bli större, havsförsurningens effekter på marina ekosystem omfattande och även om en del arter kan vara anpassningsbara, kan världens ekosystem påverkas av skillnader i olika arters sårbarhet för klimatförändringarna. I Arktis sker snabba förändringar.

Sammantaget ter sig riskerna för allvarliga klimateffekter större jämfört med AR4. Denna rapport utgår från naturvetenskaplig klimatforskning sedan 2007. Rapporten förordar inte något specifikt temperaturmål, någon specifik utsläppsbana eller specifika policybeslut. Dessa är föremål för politiska avgöranden.

”Sveriges klimatutsläpp är större än regeringen säger”

2011-09-14T10:42:00.003+02:00

I en debattartikel i DN idag skriver Mårten Berglund, Kristofer Jakobsson och Kjell Aleklett om en studie om Sveriges klimatpåverkan från Globala energisystem vid Uppsala universitet. Ett utdrag:

Att Sverige lyckats minska sina utsläpp av växthusgaser på hemmaplan är förstås en framgång. Vad den officiella statistiken dock inte säger något om, är de utsläpp som vår konsumtion och livsstil för med sig globalt sett, både här hemma och i andra länder. Om det ska vara någon mening med att tala om att vår klimatpåverkan har minskat samtidigt som vi haft en ekonomisk tillväxt, måste förstås hänsyn tas till den totala klimatpåverkan som tillväxten i vår ekonomi och i vår konsumtion gett upphov till.

Globala energisystem vid Uppsala universitet kan idag presentera resultaten från en studie (utförd som ett examensarbete) där den svenska klimatpåverkan sett ur just ett konsumtionsperspektiv har studerats. Undersökningen är det första i sitt slag som tagit fram en hel tidsserie på svenska konsumtionsbaserade utsläpp av alla de viktigaste växthusgaserna (koldioxid, metan och lustgas). Rapporten överlämnas också till miljödepartementet.

Resultaten från studien visar att de konsumtionsbaserade utsläppen av växthusgaser (räknat i koldioxidekvivalenter) har ökat med cirka 20 procent under perioden 1993–2005 – till skillnad från den minskning på cirka 10 procent som den officiella statistiken uppvisar för samma period. Någon frikoppling mellan klimatpåverkan och ekonomisk tillväxt har alltså inte skett i Sverige. Utsläppsökningen har bland annat orsakats av konsumtionen inom jordbruks- och livsmedelssektorn och inom transportsektorn där även utrikesresor ingår. Vidare ligger de konsumtionsbaserade utsläppen på en högre nivå – i snitt på cirka 110 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år under perioden jämfört med 70 miljoner ton i officiell statistik.

Vi svenskar har alltså inte ännu lyckats kombinera tillväxt med minskad klimatpåverkan. Vi "outsourcar" bara våra utsläpp till länder som Kina.

Diamantplaneter, klimatförändring och den vetenskapliga metoden

2011-09-13T15:06:00.000+02:00

Uppmärksammar en mycket bra artikel i The Conversation skriven av Matthew Bailes, en av forskarna bakom upptäckten av diamantplaneten som väckt uppmärksamhet i pressen. Bailes jämför mottagandet av deras upptäckt och vad klimatforskare får utstå:

The attention we received was 100% positive, but how different that could have been.
How so? Well, we could have been climate scientists.
Imagine for a minute that, instead of discovering a diamond planet, we’d made a breakthrough in global temperature projections.
Let’s say we studied computer models of the influence of excessive greenhouse gases, verified them through observations, then had them peer-reviewed and published in Science.
Instead of sitting back and basking in the glory, I suspect we’d find a lot of commentators, many with no scientific qualifications, pouring scorn on our findings.
People on the fringe of science would be quoted as opponents of our work, arguing that it was nothing more than a theory yet to be conclusively proven.
There would be doubt cast on the interpretation of our data and conjecture about whether we were “buddies” with the journal referees.

Bailes påpekar vidare det viktiga, men allt för ofta bortglömda

It may come as a big surprise to many, but there is actually no difference between how science works in astronomy and climate change – or any other scientific discipline for that matter.
We make observations, run simulations, test and propose hypotheses, and undergo peer review of our findings.

Samt hur vetenskapen går framåt och dess universallitet

Of course we all make mistakes. But eventually the prevailing wisdom of the community triumphs and the field advances. It’s wonderful to be a part of that process.
...
In all fields of science, papers are challenged and statistics are debated. If there is any basis to these challenges they stand, but if not they fall by the wayside and the field continues to advance.
When big theories fall, it isn’t because of business or political pressures – it’s because of the scientific process.
Sadly, the same media commentators who celebrate diamond planets without question are all too quick to dismiss the latest peer-reviewed evidence that suggests man-made activities are responsible for changes in concentrations of CO2 in our atmosphere.
The scientific method is universal. If we selectively ignore it in certain disciplines, we do so at our peril.

Läs hela artikeln här!

Lennart Bengtsson om NIPCC:s nya tvivelaktiga rapport

2011-09-12T14:15:00.001+02:00

Den klimatförvillarorganisation som kallar sig NIPCC (en fyndigt vald förkortning ämnad att kunna förstås som "not the IPCC", men vars officiella uttydning är Nongovernmental International Panel of Climate Change) har nyligen utkommit med en ny tjock rapport kallad Climate Change Reconsidered: 2011 Interim Report of the Nongovernmental International Panel of Climate Change. Vi på UI är glada att kunna presentera en recension av rapporten från mycket kompetent håll, nämligen av Lennart Bengtsson, en av Sveriges mest meriterade klimatforskare och meteorologer. Bengtsson är inte nådig i sin bedömning, och finner rapportens argumentation så undermålig att han inte kan avhålla sig från att leverera en och annan sarkasm. Håll till godo!

* * *

NIPCC Interim Report 2011

Växthusgasförnekarna arbetar oförtrutet vidare. I dagarna har Heartland Institute publicerat en interimrapport på mer än 400 sidor med titeln Nongovernmental International Panel on Climate Change (NIPCC). Det internationella bidraget är begränsat till några individer från Kanada och Australien, i övrigt USA. Huvudansvariga för rapporten är Craig Idso, Robert Carter och inte minst Fred Singer.

Rapporten består av två huvuddelar, en som analyserar några vetenskapliga huvudfrågor och en andra del som tar upp konsekvenserna av en klimatändring. Jag skall här huvudsakligen befatta mig med den första delen.

Att växthusgaserna påverkar klimatet förnekas inte, men man hävdar i rapporten att denna effekt är obetydlig och de ändringar i jordens klimat som har blivit allt tydligare under de senaste årtiondena beror på interna processer, på solen och på variationer i den kosmiska strålningen. Några bevis för solens eller den kosmiska strålningen effekter redovisas inte utan tas mer eller mindre för givet. En förhöjd koldioxidkoncentration anses dessutom positivt liksom en högre temperatur i allmänhet.

Låt oss granska ett antal centrala frågeställningar.

1. Observerade temperaturändringar

NIPCC hävdar att den pågående uppvärmningen beror på naturliga processer. Speciellt framhävs tidigare värme- och kallperioder som exempel på att sådana ändringar har skett utan ändringar i atmosfärens växthusgaskoncentration. IPCC kritiseras för att vara biased när det gäller bedömningen och tolkningen av meteorologiska observationer. Till skillnad från IPCC menar NIPCC att den globala uppvärmningen under de senaste 100 åren bara är ett återhämtande efter den Lilla Istiden (Little Ice Age, LIA). Den medeltida värmeperioden MWP, Medival Warm Period, tas likaledes som ett faktum. Man för i båda fallen fram argument via sk ”cherry picking” av selektiva artiklar, att dessa klimatanomalier var globala i sin omfattning och därför en följd av solvariationer eller kosmisk strålning.

Existensen av MWP och LIA som globala fenomen spelar en viktig roll i argumentation. Detta är givetvis av central betydelse då det därav lätt via analogiargument kan föras i bevis att den pågående uppvärmningen inte behöver bero på växthusgasernas ökning utan på samma magiska krafter som gav upphov till LIA och MWP.

Här utesluter man flertalet referenser från ledande tidskrifter utan refererar till publikationer från bl a Energy and Environment, vilken väljer artiklar mer för sitt politiska budskap än för sitt vetenskapliga. För dessa skribenter är ”hockey stick”-formen på temperaturkurvan under de senaste 500-1000 åren tabu. Denna form på temperaturkurvan är emellertid högst rimlig och faktiskt i överensstämmelse med den rådande kunskapsbilden. Det föreligger nu övertygande indirekta klimatuppgifter att speciellt MWP huvudsakligen var begränsad till Europa och Nordatlanten. Andra områden på jorden var samtidigt kallare än normalt. Givetvis är en global temperaturkonstruktion för perioden före 1800 svår att fastställa då man här baserar kunskapsbilden på indirekta uppgifter, men det finns inga uppgifter som stöder en global temperaturanomali av det slag som vi nu har.

Emellertid nöjer sig inte NIPCC med att skapa globala temperaturanomalier under historisk tid. Man försöker till och med föra fram idén att den globala uppvärmningen har upphört varvid det framhävs att 1998 var det varmaste året hittills (”other researchers have documented a decade-long cooling period following the record heat of 1998”). Denna typ av argumentation känner säkert UI:s läsare till då det är en central huvudtes hos våra egna förnekare på klimatskammen. Samtliga tillgängliga observationsdata inklusive mikrovågbaserade mätningar med satellit från troposfären visar en uppvärmningstrend på 0.13-0.16°C/dekad för de senaste tre decennierna. Det senaste decenniet är faktiskt mer än 0.2° C varmare än det föregående där år 1998 ingick.

2. Klimatkänslighet

NIPCC hävdar här att en fördubbling av CO2 koncentrationen endast skulle resultera i en temperaturhöjning på 0.4° - 0.5° C. Detta är helt orealistiskt och har inget stöd i aktuell forskning. Ett originellt skäl som framförs är att den ökade biomassan som tenderar motverka uppvärmningseffekten. En annan förklaring är att IPCC underskattat växthuseffekten av freongaserna (CFCs) vilket man menar kan förklara den globala avkylningstrenden efter år 2000!

3. Ändringar i vattenstånd, havsis, glaciärer och landisar

Det råder nu bred enighet om att vattenståndsökningen uppgår till något mer än 3 mm/år enligt satellitmätningar under de senaste 18 åren. Genom att de senaste satellitsystemen kan mäta havens massändring och dess volymändring separat vet vi nu att 1/3 beror på volymexpansion (och en följd av havens uppvärmning) och 2/3 på ökad vattenmassa, dvs smältvatten från glaciärer och landisar. Sedan senare hälften av 1800-talet har havsvattenökningen varit 20-25 cm eller ca 1.5 mm/år. NIPCC citerar artiklar som hävdar att ingen trendökning föreligger, vilket knappast har något stöd i aktuella observationer.

Tillbakagången av bergsglaciärer som står för den största delen av havens massökning noteras med små undantag från alla kontinenter. I Alperna har den varit speciellt dramatisk, med en tillbakagång med mer än hälften sedan mitten på 1800-talet. Minskningen har varit särskilt stor de senaste 50 åren. NIPCC förnekar inte detta men har den något märkliga formuleringen citerande Hall: ”and she notes glaciers in all areas have subsequently undergone recession but only in the past 50 years”. Man stöder alltså här att glaciäravsmältningen bara ökat de senaste 50 åren men förnekar samtidigt att havsvattenståndsökningen har tilltagit!

Likaså försöker NIPCC nullifiera reduktionen av sommaris i Arktis med diverse selektiva artiklar. Även om klimatet i Arktis varierar kraftigt så är likafullt sommarisens tillbakagång spektakulär och i sanning statistiskt signifikant och som vi kan se från i år (september 2011) så var ingalunda 2007 en tillfällighet.

På detta sätt fortsätter argumentationen sida upp och sida ned. Man har systematiskt och säkert avsiktligt letat upp artiklar som stöder en, som det förefaller, förutfattad uppfattning att någon egentlig klimatändring inte föreligger och om det så skulle vara då är en ökad mängd koldioxid i alla fall gynnsamt.

Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.

Lennart Bengtsson

Om Roy Spencers eventuella trovärdighet

2011-09-09T17:00:00.003+02:00

I senaste inlägget på den blogg jag döpt till Häggström hävdar resonerar jag kring frågan om huruvida Roy Spencer (klimatforskaren som stått i händelsernas centrum bl.a. här på UI den gångna veckan) förtjänar vår fortsatta uppmärksamhet eller om hans förtroendekapital möjligen kan anses vara förbrukat.

Nu kommer konspirationsteorierna kring Dessler 2011

2011-09-08T20:43:00.001+02:00

Att "klimatskeptikernas" senaste favoritartikel visat sig vara ännu ett exempel på körsbärsplockning och dålig forskning måste bortförklaras eller åtminstone gömmas undan bakom en ridå av rök. Så fram med konspirationsteorierna: Desslers artikel publicerades för snabbt, den fick röda mattan utrullad av tidskriften då den var pro AGW.

Förutom att man kan ställa sig den uppenbara fråga hur detta skulle påverka sakfrågan - Spencer och Braswells undermåliga artikel och hypen kring denna - kan man kontrollera hur väl detta om "röda mattan" stämmer. Skeptical Science har gjort det och kommer fram till:

Från inlämnande till acceptans tog det 18 dagar för Dessler 2011
Av de artiklar som var i "in press" kring den 5/9 då Desslers blev det så var medeltiden från inlämning till acceptans 28 dagar i samma tidskrift (GRL) Det fanns artiklar med tider från 2 dagar upp till 120.
När Lindzen publicerade sin mycket kontroversiella artikel 2009 tog det 28 dagar från inlämning till respons samt 6 dagar till efter revidering till acceptans trots att artikeln gick stick i stäv med det mesta av etablerad klimatforskning.

Slutligen kan man tillägga att Dessler svarade på artiklar där han var väl förtrogen med argumentationen. Som hans kollega John Nielsen-Gammon påpekat: "It didn’t take my colleague Andrew Dessler long to work out a demonstration that Spencer’s new paper is wrong."

Nej, det finns inget underlag för att Desslers artikel skulle blivit snabbehandlad. Det var en klar och tydlig artikel i respons till tidigare artiklar som behandlades i normal takt av en bra tidskrift.

Andrew Dessler om Lindzen och Spencer

2011-09-06T22:42:00.000+02:00

Forskaren Andrew Dessler publicerar i dagarna en artikel i Geophysical Research Letters som granskar de påståenden som framförts att moln skulle utgöra en klimatdrivande faktor snarare än en återkoppling. Vem kan bättre förklara resultaten än Dessler själv?

Läs även Scott Mandias sammanfattning av läget.

Uppdatering:
Skeptical Science om artikeln:
Andrew Dessler's New Paper Debunks Both Roy Spencer And Richard Lindzen Dessler Demolishes Three Crucial 'Skeptic' Myths

Tidskriftsredaktör avgår efter publicering av Spencer och Braswell

2011-09-04T11:55:00.005+02:00

Professor Wolfgang Wagner
(bild från hans hemsida).

Wolfgang Wagner, chefredakör för den vetenskapliga web-publicerade tidskriften Remote Sensing, avgår till följd av publiceringen av en artikel av Roy Spencer och William Braswell med titeln On the Misdiagnosis of Surface Temperature Feedbacks from Variations in Earth’s Radiant Energy Balance. Artikeln i fråga tittar på tidsförhållandet mellan strålningsenergiflöden och temperatur, och hur dessa växelverkar, bl a i form av molnbildning. Spencer och Braswell säger sig ha hittat en diskrepans mellan observerade värden och de värden som produceras av ett antal klimatmodeller, och att denna diskrepans kan tyda på att modellerna överskattar klimatkänsligheten. Författarna drar också slutsatsen att vi inte kan diagnostisera återkopplingar i atmosfären på ett adekvat sätt. Dessa resultat tolkades på ett överdrivet sätt i media. Så här rapporterade t ex FoxNews:

Has a central tenant of global warming just collapsed?
Climate change forecasts have for years predicted that carbon dioxide would trap heat on Earth, and increases in the gas would lead to a planetwide rise in temperatures, with devastating consequences for the environment. But long-term data from NASA satellites seems to contradict the predictions dramatically, according to a new study.

Så här förklarar Wagner sitt beslut av avgå:

Peer-reviewed journals are a pillar of modern science. Their aim is to achieve highest scientific standards by carrying out a rigorous peer review that is, as a minimum requirement, supposed to be able to identify fundamental methodological errors or false claims. Unfortunately, as many climate researchers and engaged observers of the climate change debate pointed out in various internet discussion fora, the paper by Spencer and Braswell [1] that was recently published in Remote Sensing is most likely problematic in both aspects and should therefore not have been published.

After having become aware of the situation, and studying the various pro and contra arguments, I agree with the critics of the paper. Therefore, I would like to take the responsibility for this editorial decision and, as a result, step down as Editor-in-Chief of the journal Remote Sensing. With this step I would also like to personally protest against how the authors and like-minded climate sceptics have much exaggerated the paper's conclusions in public statements, e.g., in a press release of The University of Alabama in Huntsville from 27 July 2011 [2], the main author's personal homepage [3], the story "New NASA data blow gaping hole in global warming alarmism" published by Forbes [4], and the story "Does NASA data show global warming lost in space?" published by Fox News [5], to name just a few. Unfortunately, their campaign apparently was very successful as witnessed by the over 56,000 downloads of the full paper within only one month after its publication.

Och lite längre ner:

If a paper presents interesting scientific arguments, even if controversial, it should be published and responded to in the open literature. This was my initial response after having become aware of this particular case. So why, after a more careful study of the pro and contra arguments, have I changed my initial view? The problem is that comparable studies published by other authors have already been refuted in open discussions and to some extend also in the literature (cf. [7]), a fact which was ignored by Spencer and Braswell in their paper and, unfortunately, not picked up by the reviewers. In other words, the problem I see with the paper by Spencer and Braswell is not that it declared a minority view (which was later unfortunately much exaggerated by the public media) but that it essentially ignored the scientific arguments of its opponents. This latter point was missed in the review process, explaining why I perceive this paper to be fundamentally flawed and therefore wrongly accepted by the journal. This regrettably brought me to the decision to resign as Editor-in-Chief to make clear that the journal Remote Sensing takes the review process very seriously.

Wagner har alltså två skäl för sitt avgångsbeslut. Det första skälet är att artikeln inte borde ha publicerats eftersom den ignorerar viktig kritik. Nu är det inte ovanligt att bristfälliga artiklar publiceras, men vanligtvis faller dessa snart i en välförtjänt glömska. Det skedde inte här, och detta är andra skälet. I det här fallet fick artikeln i fråga stort genomslag i media och på nätet, och dess resultat misstolkades och blåstes upp.

Roy Spencer, som inte är så glad över det inträffade, säger på sin blogg att han och Braswell visst har tagit upp relevant kritik och hävdar istället att IPCC ligger bakom avgången:

If some scientists would like do demonstrate in their own peer-reviewed paper where *anything* we wrote was incorrect, they should submit a paper for publication. Instead, it appears the IPCC gatekeepers have once again put pressure on a journal for daring to publish anything that might hurt the IPCC’s politically immovable position that climate change is almost entirely human-caused. I can see no other explanation for an editor resigning in such a situation.

För de som inte är bekanta med vetenskaplig publicering kommer här en kort förklaring. När en grupp forskare har ett forskningsresultat som de vill dela med sig av, så gör de det genom att publicera en artikel i en vetenskaplig tidskrift. Men att få artikeln publicerad är en ganska omständig process som inte alltid lyckas. Först skickar artikelns författare in artikeln till tidskriften, där den tas emot av en redaktör. En tidskrift har vanligen flera redaktörer, som vanligtvis själva också är forskare. Om artikeln uppfyller grundläggande krav på t ex format och ämnesområde, så skickar redaktören ut artikeln till ett antal (vanligtvis tre) granskare, som också är forskare och har expertis i det aktuella området. Att vara granskare för tidskrifter är en del av varje forskares arbetsuppgifter. I en del tidskrifter kan de som skickar in artikeln visserligen ge förslag på granskare, men vilka granskarna är hålls nästan alltid hemligt. Dessa granskare läser igenom artikeln och skriver var sitt utlåtande, där de uppger huruvida de tycker att artikeln håller tillräckligt hög kvalitet för publiceras och pekar ut eventuella saker som behöver förbättras. Det senare kan vara allt från stavfel till otydliga förklaringar till misstag i beräkningar till att mer data behövs. Redaktören tittar sedan på dessa utlåtanden och kan antingen besluta att bevilja publicering med inga/små förändringar eller med större förändringar efter en annan granskningsomgång, eller att helt neka publicering.

Om artikeln avvisas, så kan författarna försöka skicka den till en annan tidskrift, och hoppas på mer framgång där. Om man är riktigt desperat så kan man försöka få artikeln publicerad i någon tidskrift som ligger något utanför artikelns ämne, där det finns större chans att redaktören och granskarna inte ser eventuella svagheter. Remote Sensing är t ex inte en tidskrift som riktar in sig på klimatsystemet i sig, men publicerar artiklar som handlar om sensorsystem och bearbetning av sensordata som kan vara relavanta för klimatvetenskapen. Å andra sidan har Spencer redan tidigare publicerat en artikel där, så det kan vara skälet till att han och Braswell valde tidskriften i fråga.

Att redaktörer för vetenskapliga tidskrifter avgår till följd av bristfälliga artiklar tillhör inte vanligheterna, men det händer ibland. Ett tidigare fall inom klimatområdet är Soons & Baliunas artikel om historiska klimatrekonstruktioner i tidskriften Climate Research från 2003. Artikeln kom till slutsatsen att det inte är något speciellt med den nutida uppvärmningen. Artikeln användes som politiskt argument, bl a av senator Inhofe som gjorde den till ett huvudnummer under sitt senats-tal samma år. En förintande kritik från flera av de forskare som Soon & Baliunas citerade i sin artikel publicerades i tidskriften EOS strax efter. Halva den redaktionella ledningen för Climate Research avgick dessutom i protest mot publiceringen av Soons & Baliunas artikel. De betraktade publiceringen som ett katastrofalt misslyckande för tidskriftens granskningsprocess.

Wagners avgång förefaller dock inte fullt lika dramatisk som Climate Research-affären, och det kan var klokt att vänta med tvärsäkra omdömen tills dammet har lagt sig.

Några andra bloggar, media och vetenskapliga tidskrifter om affären:

Welander hittar på om IPCC

2011-09-01T11:45:00.008+02:00

Jag hade lovat mig själv att inte skriva mer om vad som pågår på Stockholmsinitiativets klimatförvillarblog "The Climate Scam", men när jag läser Per Welanders senaste alster kan jag inte hålla mig. Här är inledningen på Welanders inlägg:

IPCC och politrukerna
by Per Welander

IPCC är en politisk organisation inom FN:s ramar. Den bedriver ingen egen forskning utan sammanställer relevanta delar av vetenskapen. Uppdraget är mycket snävt formulerat och ingen hänsyn får tas till alternativa hypoteser som t.ex. solens inverkan via kosmisk strålning.

…to assess on a comprehensive, objective, open and transparent basis the scientific, technical and socio-economic information relevant to understanding the scientific basis of risk of human-induced climate change, its potential impacts and options for adaptation and mitigation.
Tittar man på uppdraget så har man redan från början sagt att det gäller bara klimatförändringar som kommer från människan. Det behöver då inte bara vara växthusgasutsläpp utan även också nedhuggning av skog, nedsotning, byggandet av stora städer. Men att t.ex. solens strålning skulle vara styrande skall inte tas med.
...

Att detta inte är sant är lätt att kontrollera. Det räcker att bläddra lite i IPCCs senaste rapport (AR4, WGI). T ex hittar man lätt avsnitten:

I kommentarsfältet ser vi hur andra SI:are som professorerna Ingemar Nordin och Peter Stilbs hejar på. När klimatförvillarna ägnar sig åt att sprida så uppenbara osanningar så är det tydligt att de varken har några riktiga argument eller några skrupler.

Istiderna och jordens vingliga dans kring solen

2011-08-27T20:29:00.006+02:00

Jorden vid glacialt maximum. Bygger på: "Ice age terrestrial carbon changes revisited" av Thomas J. Crowley (Global Biogeochemical Cycles, Vol. 9, 1995, pp. 377-389. Från Wikipedia Commons.

Vi har haft ett flertal inlägg som handlat om istider. Det som främst orsakar istider anses vara förändringar i jordaxelns lutning och jordbanans form. Här tänkte vi ta en närmare titt på hur det går till, bara så där för skojs skull.

Istider främjas av svala somrar på norra halvklotet. Då hinner sommarsolen inte smälta bort all snö, och snö packas på snö och bildar så småningom en inlandsis som sträcker sig längre och längre söderut. Och när man väl har ett istäcke så är det svårt att bli av med, eftersom is och snö med sin ljusa färg (dvs höga albedo) reflekterar bort solens strålning och därigenom skyddar sig själv från värmen. Det är själva istäcket och dess förmåga att reflektera solstrålningen som gör istiderna kalla, närmare bestämt upp till runt 6° C kallare globalt. Skälet till att det är svala somrar just på norra halvklotet som gäller är att landmassan på norra halvklotet är större än den på södra halvklotet.

Under perioder med svala somrar har vi också samtidigt milda vintrar (av skäl som snart kommer att förklaras), men det hindrar inte istäckets tillväxt. Det är ändå tillräckligt kallt på nordliga breddgrader för att det ska snöa. Om det är låt oss säga -5° eller -10° C på en viss plats under vintern spelar därför ingen större roll - det snöar i vilket fall. Faktiskt tenderar det att snöa mer när det är -5° än när det är -10° C, eftersom luftfuktigheten är högre vid högre temperaturer.

Men vad är det som orsakar svala somrar på norra halvklotet? För det första måste vi titta på vad som orsakar somrar (och andra årstider): det är jordaxelns lutning i förhållande till jordbanan runt solen. När jordaxelns norra ände lutar inåt mot solen så är dagarna på norra halvklotet (framför allt utanför tropikerna) längre vilket betyder mer solstrålning. Dessutom träffar solstrålningen jordytan i en mer rät vinkel vilket innebär att solstrålningen fördelas över en mindre yta samt har en kortare väg genom atmosfären (se bilden). På vintern är det tvärtom: dagarna är kortare, och solstrålningen träffar i en skarpare vinkel och sprids ut över en större yta och har längre väg genom atmosfären.

Jordens bana runt solen är inte en perfekt cirkel: den är en ellips, med ena änden närmare solen än den andra. Det innebär att jordens avstånd till solen varierar under årets gång. Det räcker inte till för att orsaka årstiderna, men det kan göra skillnaden mella svala och varma somrar. Svala somrar får vi om jorden befinner sig som längst från solen under norra halvklotets sommar. Då kommer jorden att befinna sig närmast solen på vintern, och vi får därför samtidigt milda vintrar. På det södra halvklotet får vi samtidigt varma somrar och kalla vintrar, eftersom deras sommar inträffar när jorden är närmast solen och vintern när jorden är längst från solen.

Var jorden befinner sig i jordbanan under norra halvklotets sommar respektive vinter varierar över tiden. Detta beror på att jordaxeln vinglar, dvs att jordaxelns lutning ändrar riktning. Denna vinglande rörelse kallas precession (se bilden här nedanför). Jordens precession utgör en cykel på 20,000 år. Därför växlar norra halvklotet mellan perioder med milda vintrar och svala somrar, och perioder med kalla vintrar och varma somrar. Det samma gäller för södra halvklotet, men när vi har milda vintrar och svala somrar så har de kalla vintrar och varma somrar, och vice versa. Tydligen så räcker inte alltid perioderna med kalla vintrar och varma somrar på norra halvklotet till för att bryta isens grepp när väl en istid har inletts - annars hade istiderna bara varat c:a 10,000 år åt gången. Nu varar de c:a 100,000 år.

Precessionen i kombination med jordbanans elliptiska form är alltså huvudskälet till att jordens klimat växlar mellan istider och interglacialer (varma perioder). Med det slutar inte där. Hur starkt elliptisk jordbanan är (dvs jordbanans excentricitet) varierar också, med två olika cykler på respektive 100,000 och 400,000 år. När jordbanan är som mest excentrisk (dvs utdragen) och norra halvklotets sommar råkar infalla när jorden är som längst bort från solen, då får vi särskilt milda somrar här. Men en hög excentricitet leder också till särskilt varma somrar vid de perioder då jorden befinner sig närmast solen. Just nu är jordens bana nästan cirkelformad (dvs har låg excentricitet), och då får vi mest medelmåttiga vintrar och somrar: varken särskilt kalla och varma eller särskilt milda och svala. Med en låg excentricitet så har jordens precession inte så stor inverkan.

En tredje faktor som spelar in är att storleken på jordaxelns lutning också ändras över tiden. Detta kallas för vinkelns oblikvitet, och den förändras mellan 22° och 25,5° i en cykel på 41,000 år. Just nu är den på 23,5°. En hög oblikvitet bidrar till kallare vintrar och varmare somrar, och en låg oblikvitet bidrar till mildare vintrar och svalare somrar. Vi har alltså perfekta villkor för skapandet av ett istäcke om vi har har en precession så att vi har sommar på norra halvklotet när jorden befinner sig som längst från solen, och om jordbanan samtidigt är som mest excentrisk (det maximala avståndet till solen är som störst) och oblikviteten är som minst (dvs norra halvklotet vänder sig så litet som möjligt mot solen på sommaren).

Precessionens, excentricitetens och oblikvitetens cykler kallas tillsammans Milanković-cyklerna. Det är fascinerande att de inte orsakar någon större variation i den den totala solstrålningen som träffar jorden under ett helt år, utan att deras inverkan främst handlar om hur solstrålningen fördelas på jorden över året. Det är tillväxten av ett istäcke som gör det kallare, genom att mer solstrålning reflekteras tillbaka ut i rymden.

Men koldioxiden då? Den har också en roll i det hela, som en förstärkande faktor. Ett kallare klimat leder till att haven kan absorbera mer koldioxid, och när atmosfärens koldioxidhalt går ner så blir det ännu något kallare. När det å andra sidan blir varmare så avger haven koldioxid som värmer ännu mer.

Källa: David Archer. Global Warming - Understanding the Forecast. Blackwell Publishing, 2007.

Stephen H. Schneider Award For Outstanding Climate Science communication

2011-08-27T14:13:00.004+02:00

I går mottog professor Richard B. Alley den första Stephen H. Schneider Award For Outstanding Climate Science communication vid Stephen Schneider Symposium 2011. Alley är känd för sin förmåga att med humor förmedla goda förklaringar inom geovetenskap och klimatvetenskap. Bland annat här på Uppsalainitiativet har vi haft glädje av hans förmåga.

I våras guidade Alley tittarna i Earth: The Operators' Manual. I programmet speglas klimat- och energifrågor med tyngdpunkten på fördelar och möjligheter med förändrad energiförsörjning.
Hela programmet kan ses på programmets hemsida och även på YouTube.

Grattis Alley!

Första riktiga resultaten från CLOUD-experimentet ute

2011-08-27T09:01:00.000+02:00

Sedan några år bedrivs även atmosfärsvetenskaplig forskning vid den berömda partikelaccelaratorn i CERN. Experimentet kallas CLOUD (Cosmics Leaving OUtdoor Droplets, i en tradition av krystade akronymer på vetenskapliga projekt) och behandlar den eventuella påverkan kosmiska strålar har på aerosolbildning, moln och i förlängningen jordens klimat. I korthet går experimenten ut på att studera bildningen (nukleationen) av ytterst små droppar (kallas partiklar oavsett om de är fasta eller flytande) bestående av svavelsyra och vatten samt hur den påverkas av kemiska tillsatser och joniserande strålning.

I den första artikeln från projektet presenteras en hel del intressanta resultat. De påvisar en tydlig effekt av joniserande strålning på hastigheten hos partikelbildningen, men en än större effekt tillsatser av ammoniak. Dock kommer inte nukleationshastigheterna i närheten av de hastigheter som observerats i atmosfären, vilket kan tolkas som att gasblandningen i experimentkammaren är för ren för att riktigt likna den verkliga atmosfären. Mest överraskande i resultaten är att det trots den mängd arbete forskarna lagt ner på att få en ren gasblandning dyker upp organiska kväveföreningar i partiklarna. Dessa ämnen tycks alltså delta i och därmed underlätta nukleationen, trots att koncentrationerna är mycket lägre än de i jordens atmosfär.

Att utifrån dessa resultat läsa in att kosmiska strålar är den viktigaste faktorn i partikelbildning vore fånigt. Studiens huvudförfattare Jasper Kirkby sammanfattar: "At the moment, it actually says nothing about a possible cosmic-ray effect on clouds and climate, but it's a very important first step". Sammantaget bekräftar studien bilden av synnerligen komplexa processer som inte låter sig sammanfattas i slagord. Joninducerad nukleation kan ha en verklig inverkan på molnbildningen, men mycket arbete återstår får att förstå och kvantifiera denna. Däremot kan vi fortfarande med säkerhet, oavsett om kopplingen finns eller inte, konstatera att den pågående uppvärmningen inte är orsakade av ändringar i den kosmiska strålning som når jorden. Det finns helt enkelt inte någon sådan långsiktig trend i mätningarna av kosmisk strålning, mer om detta hos The Way Things Break och Real Climate.
Andra röster: Nature, Real Climate, The Way Things Break

Uppdatering: I kommentarerna tipsas om en filmsnutt från CERN. Intressant!

Reflektioner en fredag

2011-08-26T08:00:00.001+02:00

Satelliter visar den föränderliga isen på Grönland och i Antarktis

2011-08-23T16:46:00.005+02:00

Grönland under sommaren 2010
Grönlands is mörknar under sommaren av avsmältningen.

Isströmmar i Antarktis
Genom att sätta samman miljardtals datapunkter från satellitbilder har forskare för första gången kunnat följa isströmmarna över hela Antarktis. Läs mer här om projektet.

Perry om "manipulerade" klimatdata

2011-08-20T20:24:00.008+02:00

Ursäkta reklamen i början av videon.

Rick Perry är guvernör i Texas och en av de republikaner som kämpar om att få utmana Obama i nästa presidentsval. Han är bl a känd för att försöka bekämpa den svåra torka som har drabbat Texas med böner.

Mänskligt orsakad global uppvärmning är ingenting som Perry tror på. Vid ett politiskt frukostmöte nyligen så svarade Perry så här på en kommentar om det starka vetenskapliga stödet för den globala uppvärmningen (min översättning):

Du har en poäng där, för jag tror att frågan om den globala uppvärmningen har politiserats. Jag tror att det finns ett betydande antal forskare som har manipulerat data för att dollar ska rulla in till deras projekt. Och jag tycker att vi ser nästan varje vecka eller rent av varje dag hur forskare träder fram och ifrågasätter den ursprungliga idén att mänskligt orsakad global uppvärmning är det som orsakar klimatförändringarna. Ja, vårt klimat har förändrats, det har förändrats sedan jorden föddes. Men jag köper inte en grupp forskare som i en del fall har funnits ha manipulerat den här informationen.

~~Wall Street Journals~~ Washington Posts "The Fact Checker"-kolumn gav Perry 4 Pinocchio av 4 möjliga för felaktigheterna i hans anförande. Trots att man upprepade gånger bad Perrys talesmän om bevis för påståendet om manipulation så fick man inget riktigt svar. Man påpekar också att om det var Climategate som åsyftades, så har forskarna blivit frikända av fem olika utredningar.

På tal om att forskarna skulle vara ute efter pengar, så kan det vara intressant att se vem som finansierar Perry:

Perry anför inga bevis och har ingen saklig grund för sina anklagelser, men hans uppfattning delas ändå av många.
Vi skrev nyligen om en studie av Rasmussen Reports som visar att 69% av den amerikanska allmänheten anser att det är minst någorlunda sannolikt att en del klimatforskare har förfalskat data. 40% anser att det rent av är mycket sannolikt. Dessa åsikter är vanligast bland republikanska och oberoende väljare.

Så varför denna fixering hos klimatförvillare om att forskare skulle manipulera data? Det har knappast något med fakta att göra, även om många förvillare själva kan ha intalat sig att det är sant (på det sättet skiljer det sig alltså inte från de flesta av förvillarnas argument). Jag kan se flera anledningar till att förvillarna tycker så mycket om manipulations-argumentet:

Det är ett enkelt sätt för förvillaren att inte behöva konfronteras med obekväma data, och obekväma data finns det gott om.
Det är lätt att förstå: till-och-med den dummaste person kan begripa vad det betyder. Det kräver ingen vetenskaplig kunskap.
Det är lätt att upprepa och föra vidare. Man behöver bara komma ihåg ett enda ord: Climategate. Upprepningen är viktig här: om anklagelserna hörs tillräckligt ofta så kommer många att tro på dem av det skälet.
Det kan ge förvillarna ett skenbart moraliskt övertag. De som ifrågasätter argumentet kan utmålas som personer som försöker dölja fusk, eller i bästa fall naiva och lättlurade individer.
Om anklagelserna är vaga så är de svåra att bemöta i sak. Man kan försöka lägga bevisbördan på den som ifrågasätter anklagelserna.
Om någon argumenterar emot så ger det likväl intrycket att det finns något att diskutera. Blotta existensen av en diskussion kan ge folk uppfattningen att det ligger något i saken.
Det tar upp tid och utrymme från att diskutera riktiga frågor.
Det bidrar till en stämning av misstro, och det försvårar därigenom att föra en seriös och saklig diskussion.
Det går att slänga in när som helst, var som helst, både som ämne för en hel kommentar eller som en bisats i en kommentar som egentligen handlar om något annat.

Det är alltså knappast överraskande att det här är ett av förvillarnas favorit-argument, och det har gamla anor.

Här på Uppsalainitiativet avvisar vi kommentarer med påståenden om manipulation och andra sorters fusk, om de inte åtföljs av ordentlig bevisning.

Medialarm om koldioxid och utomjordingar

2011-08-19T22:30:00.007+02:00

Trogna läsare av Uppsalainitiativet känner väl till att atmosfärens ökande koldioxidhalt är på väg att föra med sig en global uppvärmning. Vi har också påpekat ett andra problem med koldioxidökningen: den orsakar försurning av våra världshav. Igår och idag har en rad tidningar cirkulerat nyheten om ett tredje problem med den ökande koldioxidhalten som (om nyheten stämmer) låter ännu allvarligare än de båda andra: den riskerar locka utomjordingar att komma hit och förgöra mänskligheten! Flera av tidningarna uppger att det är den amerikanska rymdstyrelsen NASA som står för rapporten, däribland svenska MiljöAktuellt som levererar rubriken "NASA-rapport: Därför kan utsläpp av växthusgaser få rymdvarelser att attackera Jorden".

Bakom de braskande rubrikerna finns faktiskt en seriös forskningsartikel, publicerad för några månader sedan i den vetenskapliga tidskriften Acta Astronautica (här är en preprintversion av artikeln). Att det handlar om en NASA-rapport stämmer dock inte. En av medförfattarna råkar ha ett förordnande som postdoc vid NASA, men som han själv förklarar på sin blogg, så innebär inte det att NASA skulle stå för artikelns budskap; det gör enbart han själv och hans båda medförfattare. The Guardian, som av allt att döma var först med nyheten, har korrigerat sitt usprungliga påstående om NASA-rapport, men på många andra håll finns den felaktiga uppgiften kvar.

Själva artikeln är en systematisk genomgång av olika slags scenarier för hur en första kontakt mellan mänskligheten och en utomjordisk civilisation skulle kunna gestalta sig. Ett tänkbart sätt (bland många) på vilket utomjordingarna kan bli varse att här finns en högteknologisk civilisation under uppsegling är att observera den extraordinärt snabba ökningen av atmosfärens innehåll av koldioxid och andra växthusgaser, och en tänkbar reaktion (bland många) är att de bestämmer sig för att snabbt och preemptivt slå till mot oss innan vi hunnit växa oss riktigt starka och farliga. Min reaktion på denna forskning (och jag tror att mina bloggande UI-kamrater i stort sett håller med mig) är att den är intressant men ytterst spekulativ¹, och att så länge vår okunskap om de eventuella utomjordingarnas natur är så i det närmaste total som idag så finns det knappast någon anledning att låta sådana här överväganden påverka vår koldioxidpolitik - i synnerhet som vi även utan fientligt sinnade aliens har så utomordentligt goda skäl att snabbast möjligt skära ned på våra utsläpp.

Fotnot

1) Detta medger författarna, och i artikeln återfinns en hel del av de påpekanden om osäkerheter som är vanliga i den vetenskapliga litteraturen men som inte alltid kommer med i mediarapporteringen, exempelvis följande passage:

"Because we have no empirical data about ETI

we must extrapolate from the information that we do have available, including knowledge about the observable universe and knowledge about ourselves. We must bear in mind that our observations are inevitably confined to human experience, and so our extrapolations, no matter how generalized, may still contain implicit anthropocentric biases. It is entirely possible that ETI will resemble nothing we have previously experienced or imagined, in which case the contact may not resemble any scenario we could develop. This possibility does not mean that we should completely dismiss any analysis of extraterrestrials, since there is also a strong possibility that the contact would have some resemblance to our scenarios. Nevertheless, the possibility that our experience and imagination could come up severely short reminds us to use caution in interpreting our analysis. Until we actually detect ETI, we will remain highly uncertain as to their nature and to the outcomes that would follow from our contact with them."

Uppdatering: Guardians Science Weekly podcast talar om artikeln. börjar ca 23 min in i sändningen.

This is Not Cool

2011-08-19T10:28:00.002+02:00

Peter Sinclair, Climate Denial Crock of the Week

Denning utmanar Heartland: When will you stand up and offer solutions. Are you cowards?

2011-08-17T11:24:00.005+02:00

Klimatforskaren Scott Denning valde att delta i Heartland Institutes senaste konferens. (Läs mer om konferensen i inlägget: Nature om Heartland-konferensen.) Han hade ett utmanande besked till konferensens deltagare:

De finurliga sätt med vilka vi undviker att tro på klimatförändring

2011-08-15T08:00:00.001+02:00

George Marshall grundare till nätverket Climate Outreach and Information Network (COIN) talar om psykologin kring klimatfrågan. Föredraget är från 2009 och anknyter till temat i Gardiners En perfekt moralisk storm som vi tagit upp i ett tidigare inlägg.

Risk, tro och uppmärksamhet
Svårigheten att uppfatta problemet och sociala effekter

Berättelser
Hur klimatförändring passar in i olika berättelser och associationen till miljörörelsen

Strategier för undvikande

Nature om Heartland-konferensen

2011-08-14T17:23:00.002+02:00

Den naturvetenskapliga tidskriften Nature skriver om Heartland-institutets årliga klimatförvillarkonferens:

Scientists can only carry on with their work, addressing legitimate questions as they arise and challenging misinformation. Many climate scientists have already tried to engage with their critics, as they did at the Heartland event. The difference, of course, is motive. Scientists work to fill the gaps in human knowledge and to build a theory that can explain observations of the world. Climate sceptics revel in such gaps, sometimes long after they have been filled.
It is scientists, not sceptics, who are most willing to consider explanations that conflict with their own. And far from quashing dissent, it is the scientists, not the sceptics, who do most to acknowledge gaps in their studies and point out the limitations of their data — which is where sceptics get much of the mud they fling at the scientists. By contrast, the Heartland Institute and its ilk are not trying to build a theory of anything. They have set the bar much lower, and are happy muddying the waters.

Heartland-institutet är en konservativ/libertariansk tankesmedja som uppger sig ha målet att "upptäcka, utveckla och främja fri-marknads-lösningar på sociala och ekonomiska problem." När det gäller miljöproblem så tycks det innebära att förringa eller rent av förneka problemen. Vid årets konferens i Washington DC deltog bl a veteranen S Fred Singer, republikanske senatorn James Inhofe, dennes förre assistent Marc Morano som nu driver förvillarsajten ClimateDepot, Roy Spencer från University of Alabama in Huntsville, Willie Soon från Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics och tankesmedjan George C. Marshall Institute, Christopher Horner från tankesmedjan the Competitive Enterprise Institute, och bloggaren Anthony Watts (Watts Up With That).

Minnet av Stephen Schneider lever vidare

2011-08-13T10:00:00.000+02:00

Stephen Schneider var en av de riktigt stora klimatforskarna. Han avled i juli 2010, 65 år gammal. Den enastående bredden i hans forskning betonas av Chalmersforkaren Christian Azar i en minnesruna i tidskriften Climate Policy:

Steve Schneider was an outstanding scientist whose work covered a broad range of topics. He was one of the first to look at the possible climatic effects of nuclear war; in the 1970s he worked on the transient response to increasing concentrations of greenhouse gases; and, since then, he has looked at everything from the role of carbon taxes in promoting new energy technologies, to integrated assessment models and the ecological fingerprints of the climate changes that have occurred so far.

På Uppsalainitiativet har vi tidigare uppmärksammat Schneider och några enstaka av hans gärningar här, här, här, och här. Av dessa nedslag förstår man att Stephen Schneider inte var det slags forskare som nöjde sig med att, högt uppe i elfenbenstornet, fördjupa sig i sina specialiteter. Att dessutom kommunicera klimatvetenskapens landvinningar med beslutsfattare och allmänhet såg han som angeläget och högprioriterat. Detta tog sig många uttryck, varav ett var hans ambitiösa webbplats ClimateChange.Net, med pedagogiska sammanställningar om klimatvetenskap, klimatförändringar och policyimplikationer.

En grupp vänner och lärjungar till Schneider har fortsatt att underhålla och utveckla denna utomordentliga webbresurs efter hans död. Nu senast har tillfogats en avdelning Steve-in-action med videoklipp från framträdanden och föreläsningar han gjorde i olika sammanhang. En guldgruva!

Låt mig avsluta med ytterligare ett klipp från Christian Azars minnesord om Schneider, rörande dennes utåtriktade verksamhet i IPCC:

In his role as a convening lead author of the IPCC, Steve emphasized the issue of uncertainty and how it should be communicated. I can still hear him saying that we cannot focus only on the most probable outcomes. No, we must look at the entire range of possibilities. It may turn out that climate sensitivity is low; we cannot rule this out. It may also be high. The full range of outcomes has to be considered when developing global and national policy responses. These uncertainties do not justify inaction, as some seem to argue. On the contrary, the less we know about the consequences, the more reason we have to be cautious. The low-probability, high-impact events may offer the strongest reasons for near-term abatement.

Steve is no longer with us. But his voice will remain a source of inspiration for everyone who works on climate change and science–policy interactions, as well as for everyone who is trying to help shape policies for sustainable human interaction with our planet.

National Geographic: 6 degrees

2011-08-12T08:00:00.001+02:00

+1 °C

+2 °C

+3 °C

+4 °C

+5 °C

+6 °C

Falsk Bastardi och arg Gore

2011-08-10T16:44:00.009+02:00

Här är en video från Fox News program Fox & Friends Saturday från 6/8 med meteorologen Joe Bastardi, en av de främsta amerikanska klimathotsförnekarna. Bastardi serverar Fox-tittarna några riktiga falskheter. Bl a påstår han att växthuseffekten bryter mot termodynamikens första lag (något förenklat att energi inte kan skapas eller förstöras). Detta är ungefär som att påstå att dammar inte kan fungera, eftersom ansamlingen av vatten som dammen skapar skulle bryta mot termodynamikens första lag. Bastardi påstår också att de mänskliga utsläppen av koldioxid är så små att de inte kan ha någon betydelse. Sanningen är att vi människor har ökat atmosfärens koldioxidhalt från c:a 280 till 391 miljondelar. (NASA-studien som omnämns i klippet kan man läsa om här).

Videoklippet nämner inledningsvis en studie av Rasmussen Reports som visar att 69% av den amerikanska allmänheten anser att det är minst någorlunda sannolikt att en del klimatforskare har förfalskat data. 40% anser att det rent av är mycket sannolikt. Vad det här egentligen betyder är att Bastardis, Fox News och andra förvillares lögn- och smutskastningskampanjer har varit framgångsrika.

Här är ett klipp med Al Gore där han uttrycker sin åsikt om förvillarnas argumentation.

Uppdatering: i textform

[Om tobaksförvillarna]...And some of the exact same people — I can go down a list of their names — are involved in this. And so what do they do? They pay pseudo-scientists to pretend to be scientists to put out the message: “This climate thing, it’s nonsense. Man-made CO2 doesn’t trap heat. It may be volcanoes.” Bullshit! “It may be sun spots.” Bullshit! “It’s not getting warmer.” Bullshit! There are about ten other memes out there. When you go and talk to any audience about climate, you hear them washing back at you the same crap over and over and over again. They have polluted this — There’s no longer a shared reality on an issue like climate even though the very existence of our civilization is threatened. People have no idea! And yet our ability to actually come to a shared reality that emphasizes that this matters — It’s no longer acceptable in mixed company, meaning bipartisan company, to use the goddamn word “climate.”

Uppdatering 2011-08-13: Bastardi fortsätter att offentligt misshandla vetenskapen, nu i ett gästinlägg på förvillarbloggen Watts Up With That? Se också här för en genomgång av de fel som Bastardi lyckas klämma in på fyra meningar.

Uppdatering 2011-08-16: I det här blogginlägget visar oss Bastardi en riktig förvillarklassiker: en graf med temperaturer från USA, som har märkts med "Earth's temperature" för att ge intrycket av att det är globala temperaturer.

Joacim Jonsson intervjuar Anders Martinsson på nytt

2011-08-10T09:45:00.004+02:00

För ett par månader sedan hade vi glädjen att göra reklam för en intervju med Uppsalainitiativets grundare Anders Martinsson. Det var Joacim Jonsson, styrelseledamot och eldsjäl i föreningen Vetenskap och Folkbildning, som samtalade med Anders om klimatvetenskapen och evidensen för en pågående och av mänsklig aktivitet orsakad global uppvärmning.

Det är åter med glädje som vi nu kan berätta att ett nytt samtal mellan dessa båda herrar finns att ta del av. Denna gång är fokus mindre på klimatvetenskapen och mer på vad som i viss mening är dess motsats - den så kallade klimatskepticismen.

Minnesgoda tittare kan känna igen såväl den reflekterande samtalstonen som den spartanska rekvisitan. Fler sevärda filmer finns i VoF:s kanal på YouTube.

Två Pinatubo varje dygn, året runt

2011-08-08T14:00:00.007+02:00

Pinatubos utbrott är ett av de största i modern tid. Under det enorma utbrottet som kulminerade den 15 juni 1991 lämnade 5 kubikkilometer magma och 20 miljoner ton svaveldioxid¹ vulkanen. Askmolnet nådde 34 km upp i luften. Utbrottets frigörande av svaveldioxid, som till stor del hamnade i stratosfären, gav upphov till en global temperatursänkning på ungefär 0,5 grader celsius. I utbrottet frigjordes också ca 50 miljoner ton koldioxid.

Den mängd koldioxid Pinatubo släppte ut motsvarar ett halvt dygns mänskliga utsläpp.
Vulkaner är ett av de absolut mäktigaste av naturfenomen. Det är därför inte förvånande att vulkanernas koldioxidutsläpp figurerar i klimatdebatten så som alternativ förklaring till dagens koldioxidökning eller som anledning att anse att vi ändå är utlämnade till naturens nycker. Speciellt inte när notoriska "klimatskeptiker" som Ian Plimer sprider felaktigheter i frågan.

Emeritus vulkanologen Terry Gerlach reder ut hur det egentligen förhåller sig i en artikel nyligen publicerad i American Geophysical Unions tidskrift Eos - Volcanic Versus Anthropogenic Carbon Dioxide. För att sammanfatta slutsatserna:

Publicerade studier uppskattar dagens globala koldioxidutsläpp från vulkaner till mellan 0,13 och 0,44 miljarder ton per år med ett föredraget område på mellan 0,15 och 0,26 miljarder ton per år. Mänskliga utsläpp, inkl. skogsavverkning, är ca 35 miljarder ton koldioxid per år.
Vulkanernas utsläpp är motsvarande två dussin 1 GW kolkraftverk eller 2% av utsläppen från världens kolkraftverk.
Länder som Kazachstan, Pakistan, Polen och Sydafrika har alla utsläpp per år motsvarande de från vulkanism.²
Förhållandet mellan människans och vulkanismens koldioxidutsläpp har stigit från kring 18 ggr år 1900 till 38 ggr år 1950 och 135 ggr idag. Se diagram nedan.
Enstaka stora utbrott som tex. Pinatubo, beskrivet ovan, och Mount St Helens kan släppa ut mycket stora mängder koldioxid. Under de 9 timmar då Pinatubos utbrott var som kraftigast spydde den ut 6 miljoner ton koldioxid i timmen vilket är jämförbart med de globala mänskliga utsläppen på 4 miljoner ton per timme. Men inte ens dessa utbrott är tillräckliga för att ge ett globalt avtryck jämfört med mänsklig aktivitet på grund av deras kortvarighet.
Mänskliga utsläpp motsvarar ett Mount St Helens var 2,5 timme eller ett Pinatubo var 12,5 h. På mindre än tre dagar släpper vi ut lika mycket koldioxid som världens vulkaner på ett år.
Antagandet att vulkaner skulle släppa ut koldioxid i samma storleksordning som oss leder till antingen orimliga mängder magmaproduktion, mer än 40 ggr den årliga magmatillgången vid världens oceanryggar, eller orimliga mängder koldioxid i magman. Detta tillsammans med observationer om motsatsen stödjer slutsatsen att vulkanism släpper ut betydligt mindre koldioxid än mänsklig aktivitet.
De mänskliga utsläppen motsvarar en eller flera supervulkaner per år. Supervulkaner är sällsynta, de inträffar med intervaller på 100 000 till 200 000 år, med globala konsekvenser. Den senaste, Toba vulkanen, hade sitt utbrott för ca 74 000 år sedan.

Alltså: På geologiska tidsskalor är vulkanism viktig för koldioxidmängden i atmosfären (Se även Kolcykeln - introduktion.) men för dagens koldioxidutsläpp är de en dvärg vid sidan av vad vi åstadkommer med vår förbränning av fossila bränslen.
Ur Gerlach 2011

1 motsvarande en femtedel av de årliga SO₂ från fossila bränslen.
2 Sveriges utsläpp är ungefär en femtedel av den globala vulkanismens.

Uppdatering: Läs gärna mer om vulkaner och klimat på Weather Underground.

SvampBob Fyrkant är med i den stora klimatkonspirationen

2011-08-05T08:30:00.002+02:00

FOX News har funnit att SvampBob Fyrkant driver en AGW-agenda.

Se hela SvampBob-avsnittet:

Uppdatering:
Colbert Report om uppvärmning och svampar

The Colbert Report
Get More: Colbert Report Full Episodes,Political Humor & Satire Blog,Video Archive

Hans Rosling om klimatutsläppen det talas tyst om

2011-08-03T10:39:00.002+02:00

Hans Rosling har skrivit en intressant gästkolumn i DN om vikten av pålitlig och regelbunden statistik: Isande sommar. Här följer några centrala avsnitt (även om det förstås är bättre att läsa artikeln i sin helhet).

Riktigt otäckt blir det när medierna inte ens rapporterar. Följaktligen är det inte medierna som rapporterar den otäckaste nyheten denna sommar. Den nyheten finner jag på hemsidan hos Centret för is- och snödata i Colorado. Där har jag dag för dag följt hur polarisen denna sommar smälter i rekordfart. Nu är det öppet vatten från Atlanten till Stilla havet. Det tidigare rekordåret var 2007. Då var den istäckta ytan i slutet av sommaren bara 70 procent av genomsnittet under 1900-talets två sista årtionden. Efter 2007 följde dock tre år med lite större istäckta områden. Man började nästan hoppas att klimatskeptikerna skulle ha rätt.

Men i sommar bar det av i rekordfart igen. Isytan somrarna 2007 och 2011 ligger långt under slumpvariationen under tidigare årtionden.
[...]
Förra veckan rapporterade SCB att den svenska nationalinkomsten vuxit med 5,4 procent under det andra kvartalet 2011. Rapporten kom en månad efter kvartalets slut. Anders Borg kan mysa över 6,4 respektive 5,4 procents ekonomisk tillväxt under de två första kvartalen 2011.

Men miljöminister Andreas Carlgren har ännu ingen aning om koldioxidutsläppen under 2010. Ministern tycks ha mycket is i magen. Till skillnad från Borg så mäter han CO2-utsläppen på årsbasis, och han väntar lugnt i 11 månader innan han får veta vart trenden pekar. Regeringen tycker uppenbarligen att pengar är minst tio gånger viktigare än klimatet.

Det finns mer som förvånar. Carlgren vill nämligen att Naturvårdsverket sänder utsläppsdatan till departementet i början av december, men medier, opposition och allmänhet får se siffran först den 14 december. Vad ska departementet göra med siffran under dessa 14 dagar?
[...]
Att regeringen är trög med utsläppsdata är trots allt förståeligt, men att oppositionen med det växande Miljöpartiet inte kräver snabbare rapportering är obegripligt. Vill oppositionen inte ha en datastyrd energidebatt? Data behövs när de uppenbara riskerna med kärnkraften ska vägas mot de lika uppenbara riskerna för klimatförändring från fossila bränslen. Sverige och Frankrike har ungefär dubbelt så mycket produktion av kärnenergi per invånare, och nära halva utsläppet av koldioxid, jämfört med Japan och Tyskland. Det är förvånande att kärnkraften diskuteras separat från klimatdebatten.

Tyvärr lär vi få ett dystert besked den 14 december: den ekonomiska tillväxten i Sverige har sannolikt skett till priset av ökade koldioxidutsläpp. Om det finns några politiska ungdomsförbund som tar sitt ansvar slipper vi vänta till lucia 2012 för att få veta vad som händer med utsläppen under 2011.

Här nedan kan ni betrakta en graf över det aktuella isläget. Som ni kan se har isutbredningen de senaste dagarna hamnat över 2007 års nivåer. Tack och lov. Låt oss hoppas att vi slipper ett nytt årsrekord.

Klimatologer uppvisar märkligt beteende

2011-07-29T14:40:00.000+02:00

The Onion rapporterar

Nation's Climatologists Exhibiting Strange Behavior (Season 1: Ep 5 on IFC)

FOX kamp mot klimatvetenskapen

2011-07-29T08:30:00.001+02:00

Den amerikanska TV-kanalen FOX är inte skarpaste kniven i lådan inom vetenskapsområdet i allmänhet:

I klimatfrågan är det tyvärr värre än så. De driver en kampanj mot vetenskapen:

Front mot lämmeltåg

2011-07-15T08:00:00.000+02:00

Från Varan-TV 1998

En perfekt moralisk storm

2011-07-13T16:10:00.002+02:00

Den här bloggens läsare är bekanta med hur klimatförvillarnas moraliska korruption (dvs att försöka urskulda ett handlande som skadar andra människor) leder till intellektuell korruption (bl a vetenskapliga förvrängningar och förnekelser, smutskastning av klimatforskare och konspirationsteorier). Detta är en av de saker som gör det svårt att göra tillräckligt mot klimathotet, något som tydligast syns i det republikanska partiets eskalerande intellektuella förfall.

Men trots att det kan vara frestande att skylla allt på förvillarna, så är de bara en liten del av problemet. Den största svårigheten är istället att även de som inte förfaller till intellektuell korruption (dvs de som accepterar vetenskapen) ändå kan förfalla till moralisk korruption. Detta avhandlas i en nyutgiven bok av filosofen Stephen M Gardiner. Gardiner har också sammanfattat sina tankar i en välskriven tidskriftsartikel. Jag måste erkänna att jag inte har läst boken, men det här är min sammanfattning av vad Gardiner har att säga i artikeln (som ni helst bör läsa själva).

Gardiner diskuterar tre olika moraliska problem ("stormar") som tillsammans skapar vad han kallar "en perfekt moralisk storm" (vilket också är bokens titel). Det första handlar om den globala dimensionen, dvs att koldioxid och andra växthusgaser inte stannar inom landsgränserna, utan att varje lands utsläpp har en global verkan. När t ex vi svenskar släpper ut koldioxid så kommer effekterna av detta att drabba hela världen. Å andra sidan, om vi svenskar begränsar våra koldioxidutsläpp så kommer kostnaden för det att drabba bara oss. Därför hamnar vi i en situation där det vore bra för alla länder om alla länder drog ner på sina utsläpp, men för varje enskilt land är det mest fördelaktigt att fortsätta med sina utsläpp och åka snålskjuts på de andras insatser. Men om varje land väljer att agera på det sätt som förefaller vara bäst ur ett strikt själviskt perspektiv (dvs fortsätta utsläppen) så leder det till att ingen gör någonting åt problemet, och alla råkar illa ut. (Denna typ av problem kallas för "allmänningens tragedi"). En sådan situation kan dock lösas om man gemensamt kan komma överrens om nedskärningar i utsläppen, men det kräver i sin tur starka internationella institutioner som kan se till att alla länder verkligen lever upp till sina åtaganden. Det saknar vi idag. Dessutom försvåras situationen av osäkerheterna i hur enskilda länder kommer att drabbas, och av det faktum att vi kommer att drabbas olika hårt - en del länder (Sverige kan vara bland dem) kanske rent av skulle tjäna på vissa klimatförändringar, medan andra skulle riskera att drabbas extra hårt.

Ännu svårare än det globala problemet är det intergenerationella problemet. När det gäller det globala problemet så påverkar alla länder i någon mån varandra. När det gäller påverkan mellan generationer, så påverkas senare generationer naturligtvis av vad tidigare generationer gör. Detta gäller många senare generationer framåt - den fulla effekten av dagens utsläpp kommer inte att märkas förrän senare, och en del av effekten kan finnas kvar om tusen år. Men vad senare generationer väljer att göra påverkar inte tidigare generationer. Denna asymmetri gör det möjligt för tidigare generationer att ostraffat åsamka stor skada för senare generationer: de senare tvingas både leva med effekterna av klimatförändringarna och försöka lösa energiförsörjningen utan fossila bränslen. Det enda som kan hindra oss från att lägga denna dubbla börda på senare generationer är våra egna samveten. Gardiner beskriver också hur tidigare generationer kan skapa en så desperat situation för senare generationer att dessa inte har något annat val än att i sin tur agera på ett sätt som skadar ännu senare generationer.

Det tredje problemet är att vi saknar bra teoretiska verktyg för att hantera etiska frågor som rör den långsiktiga framtiden: vetenskaplig osäkerhet, rättvisa mellan generationerna, och effekter på naturen. Klimatförändringarna omfattar alla dessa aspekter, och mer därtill.

Dessa tre problem, eller stormar, förstärker i sin tur ett fjärde problem: moralisk korruption. Denna kan uttrycka sig i form av ett antal strategier som inkluderar:

Distraktion
Självgodhet
Orimligt tvivel
Selektiv uppmärksamhet
Förvrängd verklighetsuppfattning
Att hänge sig åt sina ”laster”
Falsk vittnesbörd
Hyckleri

Klimatproblemets komplexitet ger oss många möjligheter att ägna oss åt sådana strategier. T ex kan en fokusering på det globala problemet leda bort uppmärksamheten från det intergenerationella problemet, och leda till fördröjningar medan man käbblar länder emellan. Detta kan vara bekvämt för oss som lever idag om vi innerst inne inte vill ta tag i klimatproblemet på allvar. Vi kan också göra svaga och ineffektiva globala överenskommelser och slå oss på bröstet när vad vi egentligen gör är att lämpa över problemet på kommande generationer.

Gardiners klarsynta analys är på sätt och vis en dyster läsning. Samtidigt vore det fel att använda detta som en förevändning för att ge upp: det skulle bara vara ännu en moraliskt korrupt strategi för att fly vårt ansvar. Jag skulle snarare vilja se det som att vi genom att förstå den moraliska korruptionens mekanismer kan bekämpa den bättre, både hos andra och (inte minst) hos oss själva.

Vindkraftverk kan driva jorden ur dess bana!

2011-07-08T08:00:00.003+02:00

In The Know: Coal Lobby Warns Wind Farms May Blow Earth Off Orbit